AmiCon 1992 och diverse nörderier

En misslyckad bild som visar min datorhörna. Längst ner en Amiga 500 och längst upp en Victor ”Vicki” PC. Året var (troligen) 1992 och nördfaktorn ungefär 110 %.

Söndagen den tredje maj 1992 åkte jag till mässan Amicon 1992 i Sollentuna. Nådde lokalerna klockan 11:35, vilket var jobbigt tidigt för en inbiten nattuggla som mig. Där visades allt man önska i Amigaväg upp och Commodore hade ett bås där man visade upp den nya Amiga 600an som just kommit ut. Jag konstaterade att expansionsporten var borttagen och ersatt av en PCMCIA-port, vilket gjorde mig något besviken. ”I övrigt är den ändå (sic) nyheten att genomföringsporten är borta. Den (tillval) medföljande HD kan inte kompensera förlusten av den” skrev jag i mina anteckningar. Inte så imponerad alltså. Jag noterade också att den var ”avhuggen”, dvs det numeriska tangentbordet saknades. Och hade jag tagit mig tid att kolla på specifikationerna, hade jag snabbt insett att den endast är en A500 omgjord i ny förpackning. Alltså 1987 års teknologi i 1992 års tappning. ”Worst Amiga ever” som Comic book guy skulle uttryckt det.

Men allt var inte dåligt. Nya operativsystemet Workbench/AmigaOS 2.05 visades på storskärm, vilket intresserade mig mycket. Sen fick jag veta varför Workbench 1.3 hade så underliga färger (blått-vitt-orange-svart). Tydligen har NASA i sin outsinliga visdom bestämt att det är de färger som anstränger ögonen minst av alla. Det var vad Commodore-folket sade i alla fall.

Vad som också visades var Eric W. Schwarz animationer, gjorda på just en Amiga. Dessa kom på ett antal disketter och krävde rätt mycket minne för att köra. Jag konstaterade surt att mina 2 MB minne inte räckte för just ”A day on the beach”. Men jag fick se den i alla fall och var mäkta imponerad.

Det var fascinerande att man kunde göra denna typ av animation på en Amiga, något vi Amigageeks gärna berättade för alla med Ataris eller äldre PCs.

Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte Directory Opus samt ett gäng shareware-diskar med alla möjliga program och demon på mässan.

Mässan gav jag betyget 3- (minus) på en skala mellan 1-5 där 5 är högst. Positiva saker var att det var ”Mycket intressant” och på det negativa märktes att det ”verkade avslaget”. 17 år var jag på den tiden.

Ett sådant ”Andy Warhol”-moment – jag ritar av kommersiella saker.

Sen hade jag ju bara Workbench 1.3, men försökte göra vad jag kunde av detta system. Organiserade ikoner och installerade program för att kunna få de funktioner som normalt bara fanns i WB 2.04 eller senare. Hade till och med bytt till den nya, gråa färgen. Det tog till hösten 1993 innan jag skaffade WB 2.04 på riktigt. Man var ju inte så stadd i kassa på den tiden.

En titt på pirat-Sverige 1994

En av våra många temporära studiobyggen. Bandspelaren längst upp är den som spelade in intervjun. Däremot är bilden från ett annat tillfälle än intervjun.

Att det fanns pirater på baserna som distribuerade spel och program så man kunde få tag i dem utan att behöva betala upphovsrättsägaren vet nog de flesta.

Som beskrivet tidigare, hade Datormagazin berättat om antipiratorganisationen SIMPs piratjägare. Åren 1993 och 94 intensifierade man jakten efter pirater på BBSerna och jag blev nyfiken. Så jag bestämde mig för att prata med SIMP och tog med mig en bandspelare och gick till dem i början av 1994. Hans Samuelsson som var chef för dem mötte upp och berättade för mig om deras arbete och hur de planerade att sätta hårt mot hårt och stoppa piraterna.

Jag fick även en kommentar om den falska ”Jan Svensson” (täcknamn för SIMPs agent som infiltrerade piratbaser) som lurade sysops att han kom från SIMP. Hasse menade att denna inte hade något att göra med SIMP och deras ”riktiga Jan Svensson” och att man kunde behandla bedragaren som man ville.

Det är intressant att höra honom förutspå hur det faktiskt funkar idag när vi har konton där vi betalar för våra inköp direkt. Men han trodde de skulle baseras på EAN-koder, alltså streckkoder. En bra gissning i alla fall.

Intervju med Hasse Samuelsson på  ”Spelprogramleverantörernas Intresseförening Mot Piratkopiering”, SIMP.

En inte så trevlig lyssnare

Bilden är helt orelaterad, men visar mig sittandes framför min morfars gamla kortvågsmottagare. Radio har alltid varit ett intresse för mig.

Ett minne från förr. Detta är en text jag skrev på The ERICADE Network BBS angående vad som faktiskt hände när vi sände Radio Unga Forskare Stockholm:

Kvart i sju kommer min andratekniker Andreas inrusande och säger ilsket att det är någon som ringt in i programmet..

– ”Killen är helt jävla körd i huvvet”..

Hmmm…. Man ska ju ha förbarmande över dumma radiolyssnare tyckte jag och kopplade in honom i kontrollrummet. Diskusionen som följde kan jag inte
återge ordgrant. Men det lätt något såhär (Sändes inte i radio).

ord inom hakparanteser [] är mina kommentarer.

– ”Ja, jag heter Lennart och har lyssnat på ert program. Det är Unga
Forskare som sänder va?”

– ”Javisst…”

– ”Vad heter du?”

– ”Erik.” [Man ska vara försiktig med efternamnet i radio!]

– ”Jo, jag undrar varför ni bara kör musik? Dessutom sån där jävla
negermusik. Kör lite Frank Sinatra, det är riktig musik.”

– ”Dessutom säger ni numret [till studion] för fort”

Andreas hoppar in i diskussionen:

– ”Hur kunde du ringa hit då?”

– ”Öhhh… Jo, min son hörde det [Med tanke på att Percy låter som han är
runt 60, undrar jag hur gammal hans son är.]

Diskussionen fortskrider och ”Lennart” klagar på att vi inte sänder någon
information utan bara musik. Jag lugnar honom med att vi kommer med nyheter
snart.

Med ens kommer jag ihåg att jag känner till hans röst… När han lagt på kommer ”Percy Brunström” upp för mitt inre!

Killen som sänder halvrasistradio på 88,0 MHz Lördagar 10-12 eller vad det nu är. Vilka jävla idioter det finns… Tackålov för det… Då har vi seriösa radioaktörer och anti-rasister något att vara emot 🙂

P.s. Om ni tycker det är konstigt att jag lyssnar på sådan skit, ska ni veta att min radio hemma nästan bara är programmerad med närradiostationer.
Jag lyssnar på nästan allt jag hinner! d.s.

Några tankar såhär 23 år senare

På 1990-talet fanns det många rasistiska radiosändare i närradion. Stationen vi sände på var tack och lov förskonad, men stationen före oss på bandet hade en hel del sådana typer. De var inte många i jämförelse med de invandrarstationer som faktiskt sände, så det var bra så långt. Men de var ett problem hur man än vred och vände på det. Själv tyckte jag om att lyssna på Percy, för att han, utan att mena det, var hejdlöst rolig. Han drack ofta så mycket att han somnade i sändning. Han sluddrade, sa totala vansinnigheter och uttryckte sig extremt och kategoriskt i alla frågor. ”Skicka de där jävla 349 gangstrarna i Stockholm ström” (minns inte ordagrant hur han uttryckte sig) sa han om vår riksdag.

Han drev ett eget parti (”Medborgarpartiet”) och ställde upp i riksdagsvalet någon gång i början av 90-talet. Jag har faktiskt träffat honom en gång på en hearing om närradions framtid. Han tyckte man borde lägga ner Radio Sydväst, där jag sände, vilket jag fann ganska roande.

Enligt uppgift dog han någon gång kring 2015.

Ja, säg inte att jag inte varnade dig. Här är ett exempel på hans tossigheter.