Retrospirit tar över!

Någon som kommer ihåg spelet ”Gobliiins” ? Trollet i bilden är från det och ger den där rätta retrokänslan…

För ett antal år sedan skapade jag en radiostation som spelade Amiga-musik tagna från denna BBS. Stationen hette ”The ERICADE Radio Network” och lades ner 2015. En Skandinav som var en gammal trogen lyssnare bad mig skicka honom alla ljudfiler, vilket jag givetvis gjorde och nu har han byggt en egen retrostation baserat på mina filer samt många fler som han grävt upp. Hör demomusik, gamla spel och grejer som förut bara gick att höra på min station.

Obs: du måste klicka på ”Shuffle” för att den ska gå igång.

https://retro.gg/radio/

Hack and slash

Om du ringde till Amiga-baserade baser på 90-talet kan du inte ha undgått ”Hack and Slash”.

I början av 90-talet blev Amerikanarna Robert Hursts och Mark Montminys skapelse, spelet Hack and slash, mycket populärt på baserna. Det kördes på en Amiga och var rent textbaserat spel gjort för att köras som en så kallad ”Door” på en BBS. The ERICADE Network har haft detta spel sedan 1993 och det har lockat mängder av användare under åren sedan dess.

Namnet är ganska illa valt, eftersom ”Hack and slash” ju är namnet på den typ av spel som detta faktiskt är. Lite som att kalla ett nytt rollspel just ”rollspelet”. Om du inte tror mig, prova att googla på ”Hack and slash”.

När man startade spelet från basen, skickades ens användarnummer med som en parameter. På så sätt fick varje användare sin egen profil. När man började från början, fick man rulla en karaktär som det ju heter på rollspelsspråk. Alltså, man fick välja en karaktärsklass där varje hade sina fördelar. Sen fick man distribuera poäng i olika färdigheter. Poängen räckte givetvis inte för att alla skulle få maxpoäng, utan man var tvungen att fundera på om karaktären skulle vara smart, snabb eller stark.

Det blir inte mer klassiskt än såhär. Välj en karaktärsklass och gör dig redo att välja om du ska slåss, kasta besvärjelser eller stjäla allt som inte sitter fastspikat.

Redan från start kunde man välja en av 15 klasser och om man nådde förbi nivå 99 i spelet, sedan löste en gåta korrekt, fick man tillgång till den första av de tre specialklasserna. Nästa gång man varvade spelet fick man en ny gåta och om man klarade den, låste man upp nästa. Oavsett om man klarade detta eller inte, fick man rulla om karaktären och börja igen.

Här har jag slött nog accepterat de förinställda värdena där karisma inte riktigt verkar vara min grej, men jag tål stryk, och är rimligt smart och snabb.

Det var alltid lite av en utmaning att balansera färdigheterna. Själva iden är att man får bygga en kompromiss av något slag. Antingen en karaktär med stor tonvik på en eller några färdigheter eller en ”jack of all trades” som är hygglig men inte bra på allt.

Huvudmenyn. Så mhycket att göra och så lite tid…

I huvudmenyn finns allt man kan göra. Gå på pubben och dricka öl, köpa prylar, ut på arenan och slåss för äran och pengarna på liv och död. Givetvis finns fängelsehålan med alla fällor och monster. Senare i spelet kan du åka ut på sjön och slåss mot sjömonster. Blir du kaxig, kan du slåss mot andra spelare. Du har normalt tre turns per dag. En turn går åt varje gång du dör.

Glöm inte säkerheten! Du börjar ditt liv i en gränd, med en krossad glasflaska som försvar. Om du inte köper en bättre bostadsplats och skydd, kan andra spelare göra inbrott och ta dina pengar. Till sist har vi skattmasen. Här är har konstruktörerna roat sig med att ge honom namnet Joe Mollicone, vilket troligen refererar till en riktig person, nämligen en korrupt bankchef som plundrade banken han var chef över och åkte dit på 90-talet. Hejdlöst roligt om du frågar mig.

Inte ett originalmonster, men efter att ha bytt lite filer i spelet, kan man här möta en gammal Elevorganisatör som var aktiv på min BBS 1993-95. Han hade själv ritat bilden.

Monstren väljer man lätt ut i arenaspelens meny och matchar deras hälsopoäng med sina egna. Man kan välja ett monster som är lite för svårt för ens egen nivå och klarar man det, vinner man mycket pengar och erfarenhetspoäng. Förlorar man, dör man och då ryker en turn.

Ett klassiskt rollspel måste ju ha en labyrint i en grotta som också fungerar fängelsehåla. Givetvis fyllt med monster, underliga trolldrycker och lönndörrar.

Finns det ett medeltid/fantasy-rollspel som inte har en fängelsehåla? Inte vet jag, men Hack and slash gör ingen besviken i detta avseende. Fängelsehålan är proppfull med saker som måste överlevas. Ibland dyker du på en trolldryck och får då frågan om du vill dricka den. – ”Ingen minns en fegis”, säger du och dricker. Sen kanske du dör, byter kön eller får en förbättring av din karaktär. Det som händer kan mycket väl vara för resten av din karaktärs klättring upp mot toppen. Monstren är supperlätta eller riktigt svåra så att du dör. Allting däremellan är också möjligt. Vapnen kan gå sönder och du kan ramla ner en våning och möta ännu svårare monster.

Spelet tillät flera spelare att spela samtidigt och meddelade när saker hände med dem i spelet. Ovan är meddelandet att en användare loggat ut.

En av spelkonstruktörrerna beskriver spelets historia såhär:

”As the story goes, I was the sysop using the RPGBBS software I developed commercially for Amiga. It would evolve later to become both a standalone BBS as well as a DOOR (Amiga CLI), which became instantly popular as ”Hack & Slash” for 100s of Amiga BBSes around the globe.” – Robert Hurst

Man behöver inte vara Einstein för att förstå hur detta slagsmål kommer sluta. Notera att jag bytt namn på många av vapnen i spelet. Saddam-yxa finns inte i originalet.

Fajter spelarna emellan var ganska roliga och man kunde logga in och få veta att man förlorat mot en motståndare utan att man ens varit där. Detta gjorde att ingenting var garanterat.

Dessutom ville skattmasen ha pengar baserat på ens besparingar. När du var på tillräckligt hög nivå, kunde du döda honom och hans livvakter och brandskatta staden.

Självklart en färg-glad Amigasymbol när man kollar i information om spelet.

Du fick utan tvivel ett kompetent spel som många användare gillade! Men det var inte gratis. En bas där man hade en reggad (betald) version av Hack and slash kunde lätt dra användare bara på det. Gratisvarianten hade en mängd irriterande begränsningar som skulle locka sysop att betala.

I tavernan kan man gömma sig bakom en anonym krigare som säger spydiga saker till andra spelare.

Hack and slash var snudd på en BBS i sig självt. Den hade i alla fall primitiva funktioner för meddelanden mellan användarna. Dessa var i allmänhet av det kaxigare slaget, som ju hörde till spelets jargong.

Förresten, spelet utvecklas fortfarande. Det finns numera som ett webb-baserat onlinespel vid namn Dank Domain.

Tiden efter Commodore

En parodi måhända, men det var lite denna känsla man fick av tiden efter Commodores fall. Sen undrar jag om inte årtalet 1993 hade stämt bättre än 1995 för denna fiktiva utgåva.

April 1994 dog Commodore. Amigan förlorade sin framtid och gamarna samlades kring kvarlevorna. Till en början fanns det hopp i luften. Det skulle snart bli bra, Commodore kommer återuppstå – vänta bara! Men hoppet började efter ett tag falna.

Rätt snart verkade det dock som det kanske ändå skulle hända något och Amigan skulle snart säljas igen. Tyska Escom tog över och började en lång resa mot en ny Amiga. De kom på ”the walker”, en mycket märklig konstruktion som jämfördes med Darth Vaders hjälm. Denna dator kom aldrig att produceras, eftersom Escom gick i konkurs innan det kunde hända. Vad som hände därefter är stört omöjligt att begripa. Resterna av Commodore, det vill säga patenten, chipdesignen och mjukvaran för att inte tala om alla loggor spreds för vinden. De hamnade hos ett antal olika företag och såldes fram och tillbaka. Var de finns nu, får du mycket olika svar på beroende på vem du frågar. Det verkar som Italienska Cloanto försöker samla ihop allting igen, men vad det kommer leda till är det ingen som riktigt vet. Och där tveksamheter finns, är det givet att det blir legala problem. Företagen som har de olika immaterialrättsliga slåss ofta i rättegångar och stämmer varandra till höger och vänster. I mitten av allting står gamla gubbar och gummor som vi är idag och minns vår barndoms- och ungdoms datorer.

Men hopp finnes ändå. Det är många små företag som tillverkar tillbehör, spel och lösningar för Amiga och Commodore 64 m.fl. Det handlar om acceleratorer, nya reservdelar, lösningar för att koppa in modern hårdvara till våra kära datorer och mycket annat.

Dessutom skapas det mängder av modern demos, där man pressar de gamla datorernas möjligheter till max med animationer, musik och effekter. Nya spel dyker upp relativt regelbundet. Det är otroligt kul att se hur denna döda teknologi fortfarande har någon form av liv i sig.

Med detta finns en liten men ändå existerande BBS-scen. Över hela världen finns det runt 550 BBSer listade i ”the Telnet BBS Guide”. Absolut inte bara Commodore-maskiner, men några är!

Personligen liknar jag gärna det vi håller på med, med veteranbilsentuiasterna. De sitter i samma situation och försöker minnas en tid som de växte upp i eller som de i vissa fall bara har hört talas om.

Framtiden? Vem vet. Kanske tröttnar vi bara och går vidare, eller så får vi bergravas med våra älskade datorer. Det är svårt att säga.

AmiCon 1992 och diverse nörderier

En misslyckad bild som visar min datorhörna. Längst ner en Amiga 500 och längst upp en Victor ”Vicki” PC. Året var (troligen) 1992 och nördfaktorn ungefär 110 %.

Söndagen den tredje maj 1992 åkte jag till mässan Amicon 1992 i Sollentuna. Nådde lokalerna klockan 11:35, vilket var jobbigt tidigt för en inbiten nattuggla som mig. Där visades allt man önska i Amigaväg upp och Commodore hade ett bås där man visade upp den nya Amiga 600an som just kommit ut. Jag konstaterade att expansionsporten var borttagen och ersatt av en PCMCIA-port, vilket gjorde mig något besviken. ”I övrigt är den ändå (sic) nyheten att genomföringsporten är borta. Den (tillval) medföljande HD kan inte kompensera förlusten av den” skrev jag i mina anteckningar. Inte så imponerad alltså. Jag noterade också att den var ”avhuggen”, dvs det numeriska tangentbordet saknades. Och hade jag tagit mig tid att kolla på specifikationerna, hade jag snabbt insett att den endast är en A500 omgjord i ny förpackning. Alltså 1987 års teknologi i 1992 års tappning. ”Worst Amiga ever” som Comic book guy skulle uttryckt det.

Men allt var inte dåligt. Nya operativsystemet Workbench/AmigaOS 2.05 visades på storskärm, vilket intresserade mig mycket. Sen fick jag veta varför Workbench 1.3 hade så underliga färger (blått-vitt-orange-svart). Tydligen har NASA i sin outsinliga visdom bestämt att det är de färger som anstränger ögonen minst av alla. Det var vad Commodore-folket sade i alla fall.

Vad som också visades var Eric W. Schwarz animationer, gjorda på just en Amiga. Dessa kom på ett antal disketter och krävde rätt mycket minne för att köra. Jag konstaterade surt att mina 2 MB minne inte räckte för just ”A day on the beach”. Men jag fick se den i alla fall och var mäkta imponerad.

Det var fascinerande att man kunde göra denna typ av animation på en Amiga, något vi Amigageeks gärna berättade för alla med Ataris eller äldre PCs.

Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte Directory Opus samt ett gäng shareware-diskar med alla möjliga program och demon på mässan.

Mässan gav jag betyget 3- (minus) på en skala mellan 1-5 där 5 är högst. Positiva saker var att det var ”Mycket intressant” och på det negativa märktes att det ”verkade avslaget”. 17 år var jag på den tiden.

Ett sådant ”Andy Warhol”-moment – jag ritar av kommersiella saker.

Sen hade jag ju bara Workbench 1.3, men försökte göra vad jag kunde av detta system. Organiserade ikoner och installerade program för att kunna få de funktioner som normalt bara fanns i WB 2.04 eller senare. Hade till och med bytt till den nya, gråa färgen. Det tog till hösten 1993 innan jag skaffade WB 2.04 på riktigt. Man var ju inte så stadd i kassa på den tiden.