En nördig dag i Amiga-land

Nuclear War som körs på en Amiga 500.

Innan jag skaffade min BBS, var jag en typisk lamer som satt och spelade på min Amiga 500 i mitt rum i Mälarhöjden i södra Stockholm.

War never been this much fun…

Spelet Nuclear War, ja. Man spelade mot ett antal av världens dåvarande ledare och de som funnits tidigare. Spelet slutade inte med kärnvapenkrig. Det BÖRJADE med det och slutade med att du förhoppningsvis överlevde. Och det var ganska osäkert för att säga det milt… Det var turnbased, alltså baserat på att alla spelare hade varsin omgång. Och de du spelade mot var alltid datorspelare. Det var liksom före nätverksspelens tidevarv. Varje omgång kunde du välja att anting bygga vapen, ladda missiler och flygplan, sända iväg dem mot någon stackare eller sända propaganda på din kortvågssändare i bunkern.

(YouTube) Här berättar jag (på Engelska) om spelet och exakt hur slumpmässigt det var

Motståndarna hade rätt larviga namn som parodierade dem eller bara försöka var vitsiga med varierande resultat.

Gustav (en kompis) försöker överleva i spelet, vilket går sådär. Som vanligt alltså.

Ronald Reagan blev ”Ronnie Raygun”, Fidel Castro fick heta ”Infidel Castro”, Jimmy Carter blev ”Jimmy Farmer” och Khomany skulle nog inte ha älskat att veta att han var känd som ”Kokamamie” i spelet.

Det var inte förrän långt senare som jag förstår skämtet med Margret Thatchers namn ”P.M. Satcher”. Prova att förkorta det!

Amiga! står det på skrivaren ifall någon skulle missa vad för dator jag hade. Amigaaaaaaa!

Bombar du någon bombar de dig tillbaka… kanske… eller någon annan. Oklart vilket, varför och när. Alla hatade Castro, så hade du med honom, var det skönt att se att alla hellre bombade honom än dig.

Det fanns metod i galenskapen, du kunde ställa in din diplomatiska inställning till varje motspelare. En del kunde du charma med en ”glad smiley”, medan andra struntade i det. Hade du originalspelet, kunde du utan problem läsa om varje ledare i manualen som var utformad som en tidning och det gav hintar om hur de agerade som svar på vad du gjorde och din inställning mot dem. Thatcher gick att ”flirta med”, medan andra ledare högaktningsfullt struntade i vad du hade för smiley.

Tricky Dick (Nixon) var brutal och bombade dig för att .. typ .. det var en dag som slutade på ”G”, för att han kände för det eller för att det var slut på frukostflingorna.

De hade också kommentarer på allting. Nixon t.ex. undrade ”what tapes” och Reagan sa ”Well, I don’t remember”. Citaten kommer bland annat från Watergate-utredningen där Nixon försökte undanhålla banden från Ovala kontoret och Reagans kommentar räddade honom från kongressförhören i Iran-Contras affären (Men fick en djupt ironisk och tragisk innebörd för honom några år senare).

Röd knapp? Jepp! Fattas bara annat. Här ska vedergällas eller kanske slå till först utan provokation. Vi behöver inga ursäkter! Bomba!

Var man fredlig kunde man via radiosändningar propagera för att motståndarens befolkning skulle emigrera till en själv. Detta kunde ge ett tillskott av medborgare kanonmat och rädda situationen, eftersom den som blev av med sista staden i sitt land och därmed hela befolkningen förlorade. Och då var det slut på det roliga.

Men det kunde gå fel också och då flydde delar av din befolkning. Vad sjutton! Vem gav dem radioapparater?!?!

Byggde du vapen i dina fabriker två omgångar i rad, kunde du ge dig katten på att ALLA bombade dig som svar. Och varje spelare som åkte ut ur spelet (inklusive du!) skickade resterande arsenal slumpmässigt på alla de andra. Detta kunde leda till en kaskadeffekt där andra dog, skickade allt de hade och sedan hade ihjäl alla andra.

… och det var nog det vanligaste slutet. Alla dog och en animation där jorden exploderade spelades upp. Om du vann, såg du en ödelagd värld och en hi-score-lista. Men roligast var om någon av motspelarna vann. Då såg man honom eller henne hoppa upp och ner i den ödelagda terrängen och skrika ”I won! I won! I won!”. Hyggligt cynisk humor där…

Ingen poäng till den som gissar på att spelet faktiskt var väldigt mycket EMOT krig i allmänhet och kärnvapenkrig i synnerhet.

Datorerna som gjorde det möjligt

Min första Amiga 500 som också blev den första BBS-datorn fick jag december 1990 då jag just fyllt 16. Den hade kickstart 1.3, 512 kB RAM, två spel Workbench 1.3 på några floppies. Spelen var Rainbow island och F18 Interceptor. Det sistnämnda blev något av en favorit.

Amy

30 år gammal maskin och den lirar fortfarande… Det är ett mirakel i sig…

Denna dator är den första maskin jag gav ett namn. Det fick bli Amy, en korruption av Amiga och även en tecknad karaktär gjord av den Amiga-baserade tecknaren Eric W. Schwarz.

Jag köpte tidigt 512 kB extra ram och en extremt stor hårddisk på 50 MB. Det var oceaner av lagring för en Amiga 1990. Men visst, varsegod att skratta åt det nu. Min senaste hårddisk är på 10 TB, vilket inte ens är de största man kan köpa som privatperson.

1993 köpte jag kickstart 2.04 en kickstartswitch. Höll man in CTRL-Amiga-Amiga på tangenbordet indikerade en pipton att den hade växtlat. Sen startade den önskade kickstarten som alltså är vad vi idag skulle kalla BIOS. 1.3 var äldre och fungerade med gamla spel. 2.04 stödd nymodigheter som Arexx som jag kom att bli lite halvpassionerad av med tidens gång.

Men BBSen gick inte supersnabbt på en Amiga 500 så jag skramlade ihop till en ny dator…

Pamela / Jezebel

1994 i september köpte jag en Amiga 1200 på en lokal affär på Södermalm som hette ”Data och Hifi”. Detta var månader efter att Commodore gått i konkurs, så det var ett vågspel. Den var trasig när jag kopplade upp den, men den lokale teknikern på butiken gick på den med lödkolven och sedan var den hel igen. Commodore hade tydligen råkat byta en resistor mot en kondensator. Detta såg killen på 30 sekunder, vilket till denna dag gör mig imponerad.

Datorn fick namnet Pamela, efter min dåvarande flickvän och Co-sysop. Men senare döptes den till Jezebel. Detta är det Engelska namnet på drottning Isebel från gamla testamentets blodigare delar. Låt mig säga såhär, det går inte direkt bra för henne om jag säger så…

Datorn klarade sig bättre och med en accelerator som jag också köpt, snurrade den på bra och snabbt. Hårddisken var en 540 MB IDE som till denna dag faktiskt fungerar!

Den hängde med till år 2000, sedan sålde jag den. Men 2017 ångrade jag mig och köpte en begagnad från en Facebook-grupp och det blev…

Jezebel II

Jezebel II till vänster, Amy till höger.

Denna har givetvis inte använts till BBSen, eftersom den sedan länge varit nedlagd, men det hindrade mig inte från att starta den igen, då på…

Jezebel III

Ubuntu som kör på en Intel NUC blev platformen för omstarten av BBS:en.

2018 startade jag upp BBS:en som då kördes under FS-UAE under Linux. Den var en kopia av den BBS som kördes under Jezebel. Men moderniserad.

2020 flyttade den över till den servern som radiostation körs på och lever nu i ett eget fönster på den:

Längst ner till vänster i skärmbilden lever denna relik till BBS vidare…

Amigafolkets maskot: Amy the squirrel

Gjort på en Amiga minsann! Vi Amiganördar var svältfödda på saker som bevisade att Amigan fortfarande var relevant och kunde göra saker som till och med PC-ägarna skulle vara imponerade av.

1992 gick jag på en Commodore-mässa och fick med mig en packe disketter med animatören Eric W. Schwarz animationer, som han gjort på Amigan och som man kunde titta på genom starta dem från disketten.

Så fort första disketten satt i, tuggade datorn långsamt i sig filerna och efter en evighet startade det hela. Eric skapade de flesta av dessa med Amigaprogrammet Moviesetter och de spreds som shareware, det vill säga gratisprogram som man kopierade mellan varandra eller laddade ner från en närliggande BBS.

En uppsättning ikoner med Amy på Workbench. Den i mitten har jag ritat själv för Workbench 1.3. De andra är från Erics ikonpaket med diverse av hans karaktärer.

Som jag skrivit förut hade Eric en stor uppsättning med karaktärer av typ animerade flygplan, lämlar och gamla avsomnade tecknade figurer som ”Flip the frog”. Amy var egentligen inte ens den mest intressanta av hans skapelser, men på något sätt blev hon bland många Amigaägare en ”galjonsfigur”. Kanske mest för att hon hette just Amy, vilket ju låter som ett smeknamn för just en Amigadator.

Som synes en blandning mellan en kvinna och en ekorre som alltid gick barbröstad, men ändå var helt ”safe for work” eftersom hon hade en tjock päls som dolde allting. Många av Erics animationer, inklusive Amy, räknas till genren ”Furry”. Detta är en teckningsstil som använder tecknade figurer som är djur men har mänskliga egenskaper.

När jag såg en av animationerna, där hon öppnar sin garderob som är full med ett antal av exakt samma minikjol, tänkte jag på den Amerikanska TV-serien American Dad där Stan Smith gör samma sak bara för att kunna välja och vraka bland 20 likadana blå kavajer.

And in the end… Commodore dog 1994 och snart skulle vi börja röra oss i den riktning som gav oss Internet.

Överlevde Amy in i Internet-eran? Ja faktiskt, Eric skapade en tecknad webbserie som hette ”Sabrina Online”, där Amy var en av bi-karaktärerna. Jag följde den ett tag, men var aldrig särskilt intresserad. Det var en skaplig webbserie, och i den definierades Amy om från en oskyldigt flirtig brud till en mer mogen mamma som brydde sig om sin familj.

Retrospirit tar över!

Någon som kommer ihåg spelet ”Gobliiins” ? Trollet i bilden är från det och ger den där rätta retrokänslan…

För ett antal år sedan skapade jag en radiostation som spelade Amiga-musik tagna från denna BBS. Stationen hette ”The ERICADE Radio Network” och lades ner 2015. En Skandinav som var en gammal trogen lyssnare bad mig skicka honom alla ljudfiler, vilket jag givetvis gjorde och nu har han byggt en egen retrostation baserat på mina filer samt många fler som han grävt upp. Hör demomusik, gamla spel och grejer som förut bara gick att höra på min station.

Obs: du måste klicka på ”Shuffle” för att den ska gå igång.

https://retro.gg/radio/

Hack and slash

Om du ringde till Amiga-baserade baser på 90-talet kan du inte ha undgått ”Hack and Slash”.

I början av 90-talet blev Amerikanarna Robert Hursts och Mark Montminys skapelse, spelet Hack and slash, mycket populärt på baserna. Det kördes på en Amiga och var rent textbaserat spel gjort för att köras som en så kallad ”Door” på en BBS. The ERICADE Network har haft detta spel sedan 1993 och det har lockat mängder av användare under åren sedan dess.

Namnet är ganska illa valt, eftersom ”Hack and slash” ju är namnet på den typ av spel som detta faktiskt är. Lite som att kalla ett nytt rollspel just ”rollspelet”. Om du inte tror mig, prova att googla på ”Hack and slash”.

När man startade spelet från basen, skickades ens användarnummer med som en parameter. På så sätt fick varje användare sin egen profil. När man började från början, fick man rulla en karaktär som det ju heter på rollspelsspråk. Alltså, man fick välja en karaktärsklass där varje hade sina fördelar. Sen fick man distribuera poäng i olika färdigheter. Poängen räckte givetvis inte för att alla skulle få maxpoäng, utan man var tvungen att fundera på om karaktären skulle vara smart, snabb eller stark.

Det blir inte mer klassiskt än såhär. Välj en karaktärsklass och gör dig redo att välja om du ska slåss, kasta besvärjelser eller stjäla allt som inte sitter fastspikat.

Redan från start kunde man välja en av 15 klasser och om man nådde förbi nivå 99 i spelet, sedan löste en gåta korrekt, fick man tillgång till den första av de tre specialklasserna. Nästa gång man varvade spelet fick man en ny gåta och om man klarade den, låste man upp nästa. Oavsett om man klarade detta eller inte, fick man rulla om karaktären och börja igen.

Här har jag slött nog accepterat de förinställda värdena där karisma inte riktigt verkar vara min grej, men jag tål stryk, och är rimligt smart och snabb.

Det var alltid lite av en utmaning att balansera färdigheterna. Själva iden är att man får bygga en kompromiss av något slag. Antingen en karaktär med stor tonvik på en eller några färdigheter eller en ”jack of all trades” som är hygglig men inte bra på allt.

Huvudmenyn. Så mhycket att göra och så lite tid…

I huvudmenyn finns allt man kan göra. Gå på pubben och dricka öl, köpa prylar, ut på arenan och slåss för äran och pengarna på liv och död. Givetvis finns fängelsehålan med alla fällor och monster. Senare i spelet kan du åka ut på sjön och slåss mot sjömonster. Blir du kaxig, kan du slåss mot andra spelare. Du har normalt tre turns per dag. En turn går åt varje gång du dör.

Glöm inte säkerheten! Du börjar ditt liv i en gränd, med en krossad glasflaska som försvar. Om du inte köper en bättre bostadsplats och skydd, kan andra spelare göra inbrott och ta dina pengar. Till sist har vi skattmasen. Här är har konstruktörerna roat sig med att ge honom namnet Joe Mollicone, vilket troligen refererar till en riktig person, nämligen en korrupt bankchef som plundrade banken han var chef över och åkte dit på 90-talet. Hejdlöst roligt om du frågar mig.

Inte ett originalmonster, men efter att ha bytt lite filer i spelet, kan man här möta en gammal Elevorganisatör som var aktiv på min BBS 1993-95. Han hade själv ritat bilden.

Monstren väljer man lätt ut i arenaspelens meny och matchar deras hälsopoäng med sina egna. Man kan välja ett monster som är lite för svårt för ens egen nivå och klarar man det, vinner man mycket pengar och erfarenhetspoäng. Förlorar man, dör man och då ryker en turn.

Ett klassiskt rollspel måste ju ha en labyrint i en grotta som också fungerar fängelsehåla. Givetvis fyllt med monster, underliga trolldrycker och lönndörrar.

Finns det ett medeltid/fantasy-rollspel som inte har en fängelsehåla? Inte vet jag, men Hack and slash gör ingen besviken i detta avseende. Fängelsehålan är proppfull med saker som måste överlevas. Ibland dyker du på en trolldryck och får då frågan om du vill dricka den. – ”Ingen minns en fegis”, säger du och dricker. Sen kanske du dör, byter kön eller får en förbättring av din karaktär. Det som händer kan mycket väl vara för resten av din karaktärs klättring upp mot toppen. Monstren är supperlätta eller riktigt svåra så att du dör. Allting däremellan är också möjligt. Vapnen kan gå sönder och du kan ramla ner en våning och möta ännu svårare monster.

Spelet tillät flera spelare att spela samtidigt och meddelade när saker hände med dem i spelet. Ovan är meddelandet att en användare loggat ut.

En av spelkonstruktörrerna beskriver spelets historia såhär:

”As the story goes, I was the sysop using the RPGBBS software I developed commercially for Amiga. It would evolve later to become both a standalone BBS as well as a DOOR (Amiga CLI), which became instantly popular as ”Hack & Slash” for 100s of Amiga BBSes around the globe.” – Robert Hurst

Man behöver inte vara Einstein för att förstå hur detta slagsmål kommer sluta. Notera att jag bytt namn på många av vapnen i spelet. Saddam-yxa finns inte i originalet.

Fajter spelarna emellan var ganska roliga och man kunde logga in och få veta att man förlorat mot en motståndare utan att man ens varit där. Detta gjorde att ingenting var garanterat.

Dessutom ville skattmasen ha pengar baserat på ens besparingar. När du var på tillräckligt hög nivå, kunde du döda honom och hans livvakter och brandskatta staden.

Självklart en färg-glad Amigasymbol när man kollar i information om spelet.

Du fick utan tvivel ett kompetent spel som många användare gillade! Men det var inte gratis. En bas där man hade en reggad (betald) version av Hack and slash kunde lätt dra användare bara på det. Gratisvarianten hade en mängd irriterande begränsningar som skulle locka sysop att betala.

I tavernan kan man gömma sig bakom en anonym krigare som säger spydiga saker till andra spelare.

Hack and slash var snudd på en BBS i sig självt. Den hade i alla fall primitiva funktioner för meddelanden mellan användarna. Dessa var i allmänhet av det kaxigare slaget, som ju hörde till spelets jargong.

Förresten, spelet utvecklas fortfarande. Det finns numera som ett webb-baserat onlinespel vid namn Dank Domain.

Tiden efter Commodore

En parodi måhända, men det var lite denna känsla man fick av tiden efter Commodores fall. Sen undrar jag om inte årtalet 1993 hade stämt bättre än 1995 för denna fiktiva utgåva.

April 1994 dog Commodore. Amigan förlorade sin framtid och gamarna samlades kring kvarlevorna. Till en början fanns det hopp i luften. Det skulle snart bli bra, Commodore kommer återuppstå – vänta bara! Men hoppet började efter ett tag falna.

Rätt snart verkade det dock som det kanske ändå skulle hända något och Amigan skulle snart säljas igen. Tyska Escom tog över och började en lång resa mot en ny Amiga. De kom på ”the walker”, en mycket märklig konstruktion som jämfördes med Darth Vaders hjälm. Denna dator kom aldrig att produceras, eftersom Escom gick i konkurs innan det kunde hända. Vad som hände därefter är stört omöjligt att begripa. Resterna av Commodore, det vill säga patenten, chipdesignen och mjukvaran för att inte tala om alla loggor spreds för vinden. De hamnade hos ett antal olika företag och såldes fram och tillbaka. Var de finns nu, får du mycket olika svar på beroende på vem du frågar. Det verkar som Italienska Cloanto försöker samla ihop allting igen, men vad det kommer leda till är det ingen som riktigt vet. Och där tveksamheter finns, är det givet att det blir legala problem. Företagen som har de olika immaterialrättsliga slåss ofta i rättegångar och stämmer varandra till höger och vänster. I mitten av allting står gamla gubbar och gummor som vi är idag och minns vår barndoms- och ungdoms datorer.

Men hopp finnes ändå. Det är många små företag som tillverkar tillbehör, spel och lösningar för Amiga och Commodore 64 m.fl. Det handlar om acceleratorer, nya reservdelar, lösningar för att koppa in modern hårdvara till våra kära datorer och mycket annat.

Dessutom skapas det mängder av modern demos, där man pressar de gamla datorernas möjligheter till max med animationer, musik och effekter. Nya spel dyker upp relativt regelbundet. Det är otroligt kul att se hur denna döda teknologi fortfarande har någon form av liv i sig.

Med detta finns en liten men ändå existerande BBS-scen. Över hela världen finns det runt 550 BBSer listade i ”the Telnet BBS Guide”. Absolut inte bara Commodore-maskiner, men några är!

Personligen liknar jag gärna det vi håller på med, med veteranbilsentuiasterna. De sitter i samma situation och försöker minnas en tid som de växte upp i eller som de i vissa fall bara har hört talas om.

Framtiden? Vem vet. Kanske tröttnar vi bara och går vidare, eller så får vi bergravas med våra älskade datorer. Det är svårt att säga.

AmiCon 1992 och diverse nörderier

En misslyckad bild som visar min datorhörna. Längst ner en Amiga 500 och längst upp en Victor ”Vicki” PC. Året var (troligen) 1992 och nördfaktorn ungefär 110 %.

Söndagen den tredje maj 1992 åkte jag till mässan Amicon 1992 i Sollentuna. Nådde lokalerna klockan 11:35, vilket var jobbigt tidigt för en inbiten nattuggla som mig. Där visades allt man önska i Amigaväg upp och Commodore hade ett bås där man visade upp den nya Amiga 600an som just kommit ut. Jag konstaterade att expansionsporten var borttagen och ersatt av en PCMCIA-port, vilket gjorde mig något besviken. ”I övrigt är den ändå (sic) nyheten att genomföringsporten är borta. Den (tillval) medföljande HD kan inte kompensera förlusten av den” skrev jag i mina anteckningar. Inte så imponerad alltså. Jag noterade också att den var ”avhuggen”, dvs det numeriska tangentbordet saknades. Och hade jag tagit mig tid att kolla på specifikationerna, hade jag snabbt insett att den endast är en A500 omgjord i ny förpackning. Alltså 1987 års teknologi i 1992 års tappning. ”Worst Amiga ever” som Comic book guy skulle uttryckt det.

Men allt var inte dåligt. Nya operativsystemet Workbench/AmigaOS 2.05 visades på storskärm, vilket intresserade mig mycket. Sen fick jag veta varför Workbench 1.3 hade så underliga färger (blått-vitt-orange-svart). Tydligen har NASA i sin outsinliga visdom bestämt att det är de färger som anstränger ögonen minst av alla. Det var vad Commodore-folket sade i alla fall.

Vad som också visades var Eric W. Schwarz animationer, gjorda på just en Amiga. Dessa kom på ett antal disketter och krävde rätt mycket minne för att köra. Jag konstaterade surt att mina 2 MB minne inte räckte för just ”A day on the beach”. Men jag fick se den i alla fall och var mäkta imponerad.

Det var fascinerande att man kunde göra denna typ av animation på en Amiga, något vi Amigageeks gärna berättade för alla med Ataris eller äldre PCs.

Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte Directory Opus samt ett gäng shareware-diskar med alla möjliga program och demon på mässan.

Mässan gav jag betyget 3- (minus) på en skala mellan 1-5 där 5 är högst. Positiva saker var att det var ”Mycket intressant” och på det negativa märktes att det ”verkade avslaget”. 17 år var jag på den tiden.

Ett sådant ”Andy Warhol”-moment – jag ritar av kommersiella saker.

Sen hade jag ju bara Workbench 1.3, men försökte göra vad jag kunde av detta system. Organiserade ikoner och installerade program för att kunna få de funktioner som normalt bara fanns i WB 2.04 eller senare. Hade till och med bytt till den nya, gråa färgen. Det tog till hösten 1993 innan jag skaffade WB 2.04 på riktigt. Man var ju inte så stadd i kassa på den tiden.