Månad: april 2020

Senast uppdaterad: 2020-04-28.

Ok, varning, detta har inte med retrodatorer eller BBS-er att göra alls. Men jag vill publicera dessa texter från ett Stockholm i pandemins skugga. Varsågod!

Rapport från en tom stad (2020-03-18)

Jag är nu påväg mot ”Sveriges närmaste stad”, Enköping. Taxikillen sa att halva Taxi Stockholms bilflotta stårstill på grund av sjukdom och att ingen använder taxi idag. Själv hade han kört i 35 år men såg bara konkursen som en möjlig utväg. Hans son hade jobbat på Restuarang P, men just fått sparken och saknade A-kassa eftersom han inte tyckte sig behöva den. Vid 23 år kunde han förut tjäna 40 000 en bra månad och kunde inte förstå att detta någonsin skulle kunna ta slut. Chaffisen målade ut en kommande bostadskrasch och tyckte det var vansinne att något som lhan såg som så lite farligt som Corona skulle få dessa effekter. På stationen gick jag förbi Apoteket som hade Alvedon i stora mängder. Ingeting såg utplockat ut. Stationen är mestadels tom på folk men några tappra själar trotsar skräcken och går i dödens dal utan rädsla i sina bröst. Tåget är likaså tomt på ett sätt som man inte är van vid, men där är vi. Allting går på tid och även konduktören vandrar ibland oss med kortläsaren i högsta hugg. En sån där som man kan använda på betryggande avstånd utan att behöva vara för nära passageraren… Mer rapporter kommer…

Rapport från en mindre tom stad (2020-03-19)

Igår skrev jag om resan från Stockholm till Enköping. Men man ska ju hem också och igår gick jag ut i folkmassan runt 16:00. Vilken folkmassa? Även i Enköping var det märkbart mindre folk ute. Eller jag kanske borde skriva färre, då de verkade lika långa som vanligt. Eftersom tiden för resan ännu inte var inne, gick jag till kyrkan i staden. Det är en trevlig promenad i en skogsväg över en kulle. Jag gillar att gå på kyrkogårdar. Det har att göra med att man oftast får gå i ensamhet och på ett ställe där lugnet ligger över hela området. De bosatta där klagar aldrig och man har tid att tänka. Ibland brukar jag leta 100-åringar eller se om man kan se några mönster när man tittar på datumen på gravstenarna. På något sätt kommer jag att tänka på hur gravstenarna förr i tiden kunde visa hela familjer som på bara några dagar kunde hamna där på grund av någon farsot. Min morfars morfar hade två söner och en dotter. Sonen Erik Gustav fick bara leva 10 år. Dödboken skriver difteri som dödsorsak. Denna sjukdom kallades i folkmun också för strypsjukan och det fanns ingen bot. Dödboken för Tunaberg där de levde visade 1886 många döda i denna sjukdom under en kort tid, sen försvinner den orsaken efter några månader i noteringarna. Så detta är ingenting nytt. Men det måste ha varit lika skrämmande då som nu. I dessa tankar och funderande över alla intryck man får av att gå i verkligheten, lyssna på radio, läsa Twitter och prata med vänner gick jag till det lokala konditoriet. Det heter Drott och skryter med att vara Enköpings äldsta sådana. En chokladbiskvi och en kopp kaffe senare satt jag i ett märkbart tommare ställe än vanligt. Men helt tomt var det inte och sällskapet som sitter där verkade prata om något hemskt som någon av dem råkat ut för och de tystnade om när de såg mig. Tror de kände att de kunde prata om privata saker eftersom de var ensamma i lokalen. Men nu när jag kom in, insåg man att det kanske var dags att tänka på att det är en offentlig plats trots allt. Jag brydde mig inte nämnvärt utan satt med mitt kaffe och försökte avgöra om jag hade tid att ta det lugnt eller om det snart var dags att gå till stationen. Tills sist gick jag dit och tåget mot Västerås kom. Väldigt få gick av. Där jag stod såg jag tre personer. Kändes uppriktigt som en lördagsmorgon. Tåget hem till Stockholm hade lite mer folk än i morse, men det var väldigt lugnt för att vara rusningstid.

Sundbyberg i Stockholm runt 17:40 kändes precis sådär lördagsmorgon som jag skrev ovan. Visst var det folk ute, men inte någon stor mängd. När ett tåg eller buss stannar kommer normalt en lavin av folk med blickarna rakt framåt eller i mobilen. Inte nu. Varje färdmedel producerade en liten skock människor som passerade lika snabbt som den dök upp. Kanske hade man vågat gå ut nu och trotsa påbuden att stanna hemma. Som konsult hade jag i alla fall inte så mycket val i frågan.

Funderade på att gå förbi Hemköp för att kunna se hur utplockat det är, men kände inte riktigt för det. Hittills hade det inte varit så farligt. I söndags var jag ute och då fanns det mesta utom… ris, makaroner och… (trumvirvel) toapapper. Tror de flesta bilder på utplockade hyllor missar att närliggande hyllor ganska välfyllda. Men detta kan givetvis bli värre vad det lider, det inser jag också. Har personligen en ganska negativ syn på detta, men det är inte okontrollerbart, det gäller att hålla huvudet kallt och vara förberedd och informerad. Denna rapport är mer observationer än åsikter och så tänker jag hålla den.
Vill ni ha mina åsikter, bjud mig på en öl när detta är över så kan vi prata… Varför inte en Corona?

Rapport från en tom lägenhet (2020-03-28)

Så är det dags igen att fundera på Corona-livet i allmänhet. I söndags kände jag mig lite febrig och tempen visade 38,0, vilket försvann kort därefter och gick ner till normalt. Jag tog givetvis inga risker och isolerade mig och sjukskrev mig. Sen hände inget mer och tempen låg bra under hela veckan och ingenting annat verkade fel. Så i torsdags vågade jag mig ut i verkligheten. Platsen är Frösunda och första utflykten gick till Mall of Scandinavia, där jag gjorde blixtvisit för att köpa saker och sedan gå direkt hem. Om ni minns mina rapporter från förra veckan, var det inte mycket folk ute. Men nu kändes det som om ingenting hindrade folk alls. Det var gått om dem i köpcentret, dock färre än vanligt vid denna tid. Men det såg inte ut att finnas någon direkt rädsla eller försiktigt beteende. Restaurangerna gapade dock tomma på folk, så kanske skaffade man bara vad man behövde och åkte hem direkt. I går kväll gick jag in på Hemköp här i Frösunda och swischade igenom butiken utan att röra vid saker som jag inte köpte och genom att hålla behörigt avstånd. Toapappershyllan var välfylld, vilket är lite roande. Konservburkarna fanns också, men bara några få typer. Ärtsoppan och Gulashen var tokslut, medan Bullens Pilsnerkorv fanns i överflöd. Det verkar som om ingen gillar den… utom jag… En poddare jag lyssnar på kallar denna pilsnerkorv för ”Något som smakar festivals-skrev”. Har ingen erfarenhet i frågan, så jag antar att han helt enkelt tycker den smakar vidrigt. 🙂

Även i denna affär var det snudd på vanlig ruljans med folk och två kassor öppna för att få det hela att gå effektivt. Väl hemma kollade jag den där sajten som säger hur länge toapappret räcker och jag fick fram 4,6 månader. Det kanske låter som jag hamstrar, men så är inte fallet. Det är ungefär den framförhållning på förbrukningsvaror jag alltid försöker ha. Man vet inte så noggrant när en kris dyker upp och det verkar ju som alla vet vara just nu.

Rapport från en tom vecka (2020-03-29)

Söndagen är över oss och jag sitter med kaffe och har radion på. Detta är slutet på den andra veckan då vi förväntas stanna hemma när vi kan. Och jag har gjort det så mycket som möjligt. Men det är klart, man kan ju observera sig själv en del då och fundera på hur man hanterar situationen.

Första frågan är: kan man jobba lika bra hemma som på jobbet? Och den stora grejen är, jobbar man verkligen hemma eller sitter man med kaffe och tittar på kattvideos istället för att delta i möten och skriva rapporter? Troligen är det inte ett problem, faktiskt. Inte för mig i alla fall. Det kan vara riktigt effektivt att jobba såhär.. Men det är givetvis ändå viktigt att ha disciplin. Man startar dagarna när man förväntas och är alltid fullt klädd. Låter fånigt, men det gör att man mentalt känner sig att man är igång och inte sitter och slappar som om det vore en lördagsmorgon. Så av med morgonrocken och sätt på kaffet. Den andra grejen är att man måste sluta och det är den stora utmaningen. När arbetet är slut har man ofta allting igång och sitter och svarar på mail sent på kvällen eller tänker ”jag tar det här innan jag går och lägger mig”. Den sanna disciplinen är att stänga jobbdatorn vid 17 och sedan bli privat. Men allt sånt här kommer man snabbt på.

Den värre grejen är ensamheten. Under hela tiden plingar alla mail och teams och grejer i takt med att SMS droppar in. Radion berättar allt om Coronan och hur det utvecklar sig. Men mitt i allt detta har man noll social kontakt och sitter där. En kompis till mig berättade att han hade snackat med sin chef över telefonen en halvtimme tills frågan kom ”är du sällskapssjuk eller?”. Och det är ju lätt att förstå. Så det blir en hel del samtal över telefonen och datorn med alla som står ut med att höra ens röst ännu en gång.

Dagarna går och jag löser problem och sitter framför datorn. På kvällarna lyssnar jag på radion och ibland blir det en timme Smoke Rings, det gamla klassiska jazzprogrammet från förr. Runt omkring den 1:a i varje månad brukar jag ladda upp batterierna till alla radioapparaterna jag har eftersom jag är radioamatör. Det är ju bara den 29 idag men just idag har jag tid att göra det, så det är nära nog och är lite av ett terapiarbete för att hålla sig aktiv. I lumpen pratade man om fältkoma, alltså att man blir stående och är inaktiv på grund av att man fryser eller känner sig olustig i skogen klädd i grönkläder med ett hårdnackat befäl omkring sig. Här är varmt och skönt, men på helgerna blir man ändå lite inaktiv i dessa väntans tider där man inte riktigt kan gå ut och inte riktigt kan göra så mycket eller träffa någon. Och då får man hitta på grejer för att hålla igång tempot och inte ”slagga ihop”.

Förutom att jag driver en själv, har jag också lyssnat på diverse IT-säkerhetspoddar och många av dem handlar just nu om farorna med att jobba hemma och hur man gör det bäst. Ligger i tiden kan man säga.

Jag beskrev igår när jag var ute och hur det känns som gatorna inte är så tomma längre. Mathem har dock leveransköer som drar ut i veckor, och de av oss som inte är sjuka och isolerade får nog ta oss till affärerna när så är nödvändigt och låta dem som måste vara hemma använda nätleveransmöjligheten.

Mer rapporter kommer givetvis så snart jag hunnit observera och tänka

Rapport från en tom framtid (2020-04-07)

Det är kul att prata med Taxi-förare. En del är tystlåtna, medan andra gärna berättar om allt. Mannen som körde mig till tågstationen idag berättade en historia liknande den jag skrev om för några veckor sedan med en annan Taxi-förare. Även han räknar med att lägga ner sin verksamhet på grund av krisen, men säger att det började gå dåligt redan 2015. Jag frågar varför. Han har inget svar, men kommer plötsligt ihåg att det var någonstans där som Uber dök upp. Så vad händer nu? Efter påsk skrotar han sin firma och sadlar om till busschaufför, vilket verkar vara en grej för taxifolk som lämnar den döende branschen. Nu när alla jobbar hemifrån, menar han, är flyget illa ute. Och Taxin i Stockholm är EXTREMT beroende av flyget för alla affärsresenärer. Han menade att alla ”onödiga resor till, säg Norge, för ett två timmars möte har försvunnit”. Hans fru har fått hem tre skärmar till datorn och jobbar hemma sedan tre veckor. Chefen hennes såg att effektiviteten bibehölls även efter alla började jobba hemifrån och nu slipper hon åka tre veckor varje dag fram och tillbaka.

Tre timmar, ja. Det är min restid mellan Enköping och hem varje dag… I själva verket är det ofta runt tre och en halv timme i verkligheten och strular något är fyra timmar ganska vanligt.

Vart är vi på väg? Jag och min vapendragare Mattias Jadesköld driver ju en podd där vi pratar IT-säkerhet och även den har smittats av Coronan. Vi pratar om att jobba hemma, hur bedragarna använder krisen för att lura av folk pengar och inloggningsuppgifter och hur allting förändras. Och det gör det. I ett avsnitt frågade Mattias mig om jag trodde allt skulle gå tillbaka till det normala efter detta. Han menade om vi skulle sluta jobba hemifrån och komma tillbaka till arbetsplatserna. Och jag svarade att man nog skulle var mer benägen att tillåta folk att jobba hemifrån, men att det faktiskt inte går att få bort värdet av social samvaro så kontoren skulle nog få tillbaka sina medarbetare till stor del. Vem vet? Små händelser kan ändra hur allting ser ut och några år senare har vi glömt att vi någonsin haft det på något annat sätt. Och Coronan är verkligen inte en liten händelse, så ni förstår…

Coronan diskriminerar heller inte. När jag skriver detta på ett SJ-tåg på väg Västerut, ligger Storbritanniens premiärminister, Boris Johnson, på intensivvård. Det finns en reell risk att han faktiskt dör där. När jag läste detta igår undrade jag vilka höga dignitärer som dog i Spanska sjukan för hundra år sedan, men var lite för trött och stressad av allt som skulle behöva bli klart innan jag fick lägga mig för att orka Googla fram det.

Men radion tidigare i veckan gav en upplysning om hur vi troligen hanterar situationen att alla kan dö: under digerdöden i medeltidens Europa dog folk som flugor och det vi har bevarat från den tiden i form av sånger och dikter borde ju drypa av svart humör, dödsångest och rädsla kan man tycka. Tydligen inte, det verkar som man skrev livsbejakande verk som är otroligt vackra och positiva i sin utformning. Hade man förlikat sig med döden, förträngde man den eller tyckte man helt enkelt att ”jag lever ju idag, vem vet vad som händer imorgon” ?

Måste ju konstatera att det, precis som jag skrivit tidigare, är mer folk ute på gatorna nu än för en månad sedan. Affärerna är fortfarande ganska välfyllda.

Så vad händer sen? Om vi tittar en månad fram i tiden, har vi vänt kurvan så den pekar neråt eller ökar den då fortfarande exponentiellt? Om situationen fortsätter förvärras, kommer det då bli svårt att köpa en blyertspenna? Ja, en blyertspenna, faktiskt. 1958 skrev Leonard Read ett kort essä om just en penna. Denna diskuterade att en vanligt enkel sådan behöver en mycket komplicerad infrastruktur för att kunna tillverkas. Gummit i radergummit kommer från en plats, träet från en annan och blyertsen från ett tredje. Varje fabrik som tillverkar delarna måste ha el, vatten, tillgång till arbetskraft, lokal stabilitet i samhället och transporter för att kunna skicka ut den färdiga produkten Även vid lokal tillverkning där alla delar av någonting skapas i Sverige, är dessa saker nödvändiga. Om någon av dessa faktorer försvinner, blir effekten snabbt att till och med de enklaste produkterna och tjänster blir otillgängliga eller svåra att få tag i. Detta kan även innebär livsmedel.

Å andra sidan har vi historiskt sätt varit fantastiska på att förändra oss för att klara kriser och hittills kommit ut på andra sidan oavsett vad som hänt.

Jag tror att hålla örat på rälsen är nödvändigt och att uppdatera sig om hur världen omkring oss förändras. Och även om det är självklart att vi är oroliga, så måste vi försöka hålla huvudet kallt och göra vad vi kan för att vara så säkra som möjligt.

Rapport från en tom vår (2020-04-20)

Hur knäcker man lättast en metallbit om man inte har riktigt den muskelstyrka som behövs? Svaret vet nog alla: böj den fram och tillbaka så långt det går och till sist får ”metalltröttheten” den att gå tvärt av. Så kan det vara med oss också. Varje dag kommer rapporter om platåer, nya utbrott, en bekräftad nedgång, nya symptom och riskgrupper. Det hör ju till sakens natur att vi inte vet allting ännu, utan lär oss efter gång.

För en vecka sedan började jag bry mig lite mindre om det hela. Visst, jag iakttog alla rekommendationer och höll mig hemma, men lyssnade mer på P4Plus breda musikutbud än P1s fullödiga rapporter. I lördags får jag ett meddelande från min gamla brevvän från Storbritannien. Han undrar om allt är ok, eftersom nyheterna från Sverige senaste dagarna verkat oroande. Jag sa att allt var ok med mig och tackade för omtanken. Direkt efteråt började jag kolla källor och försöka se vad som händer. Och där är vi. Det kommer både oroande och ibland lugnande nyheter från alla världens håll.  Vi går mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Som någon lustigkurre skrev: ”Vi har sett en exponentiell ökning av trenden att titta på diagram med exponentiella grafer”.

Och sen är veckan där jag jobbat hemma över för denna gång. Idag är det tillbaka till Enköping igen med vad detta innebär. Men innan jag glömmer: har en uppdatering av den första taxiförarens berättelse. Ni minns han med sonen som fått sparken och hade alla huslånen. Åkte med honom igen och nu verkar det bli bättre. Amorteringskraven är tillfälligt hävda och sonen har gått tillbaka i tjänst, dock inte heltid.  Och föraren är dessutom kallad på intervju hos ett bussbolag. Så det ser inte så nattsvart ut längre. Däremot är taxibolagen fortfarande illa ute. Han pratade om att folk satt på ett av bolagets kontor och grät. En annan taxiförare berättade tidigare för mig att min tur var den tredje den dagen jag åkte och detta var dessutom på kvällen.

Mitt i allt detta är det lätt att undra om det är så vettigt att saker återgår. Borde vi inte hålla oss hemma? Tar vi inte en massa risker?

Det är inget jag tar ställning till en dessa texter, eftersom jag inte här vill ge mig in i debatten utan hellre lyssnar och observerar än spekulerar precis som jag skrivit tidigare. Lärdomar är garanterade att komma till den som gör just observationer av allting som händer och sägs.

På gatorna är det ju fortfarande märkbart mindre folk, men inte så tomt som man kan tro. Taxikillen sa att restaurangen hans son jobbade på brukade ha runt 900 gäster per lunch, vilket efter Coronan gick långt under 100 men nu är tillbaka på runt 250. Det är lite mätdata för den som vill försöka gissa sig på hur tomma gatorna egentligen är. Inte nog för att säkerställa någonting, men en fingervisning om hur det ser ut just nu.

Våren är på väg och vi utlovas 20 grader på onsdag… För den som kan och vågar gå ut det vill säga. Och under hela tiden har jag inte sett några stora gapande tomma hyllor. Men det är veckonoteringar på detta nu, och jag får nog anledning att återkomma.

Rapport från en tom skalle (2020-04-28)

Ok… Där har jag officiellt haft sönder rubriken. Mönstret i hur jag skapar dessa har ju varit att bygga meningen runt ordet ”tom”. Med ”tom” menas i detta fall ”okänt territorium” eller ”oskrivet blad”. Det är ju så krisen känns just nu. Men tom skalle är lite svårt att argumentera för att det har någon mer mening än… Det du just tänkte: ”Haha … han erkände det!”. Men jag ignorerar detta eftersom jag har en massa idéer och behöver tömma skallen i text. Så rubriken blir nog sann när texten är färdigskriven i alla fall.

Nu är jag på väg till Enköping igen. Två personer jag känner har insjuknat i Coronan, men de verkar klara sig rätt bra. Om nu en tredjedel av befolkningen här i Sverige har haft eller har Coronan, varför känner jag inte fler? Ingen aning faktiskt. Men det är rätt märkligt. När Estonia sjönk, dog över 800 personer och där var det inte heller någon jag kände råkade ut. Men det är fortfarande en ofattbar siffra som man inte riktigt kan ta in.

Igår gick jag på Norra Kyrkogården och filosoferade om hur 2030 kommer se ut. Rätt snabbt insåg jag att vad jag än förutspådde, skulle jag gissa för konservativt, för ovettigt eller för radikalt. Hade jag gjort samma sak 2010 hade jag nog missat det mesta som vi nu vet har hänt, inklusive Coronan och möjligen sagt något i stil med ”smartphonen blir nog mer viktig i framtiden” – nähä, det menar du inte? Så jag vände på steken och bestämde mig för att förutspå genuint DÅLIGA uppfinningar istället. Dessa måste uppfylla följande kriterier:

• De måste vara stenkorkade på ett sätt så man inte kan ta dem på allvar.
• Dock plausibla med dagens eller morgondagens (fram till 2030) tekniknivå.
• De måste rimligen bygga på något som med lite god vilja skulle kunna misstas för vetenskaplig forskning och får inte innehålla magi, gud eller för mycket handviftande bortförklaringar.
• De måste avslutas med ett ”failure mode”, alltså ett problem som gör dem oanvändbara eller olämpliga att realisera.
• De måste avslutas, var för sig eller som en helhet med orden ”Tänkte inte på det” efter förklaringen varför de inte fungerar. Detta som en referens till komediprogrammet Lorry som gick i TV på 90-talet.

Följande regler för tolkning är nödvändiga att förstå:

• Idéerna är gjorda för att bygga på ren humor. De är givetvis inte menade att såra, kränka eller irritera någon.
• Rubriksättningen ”dåliga idéer” bör vara tillräcklig för att detta ska vara enkelt att begripa.
• Möjligen kan jag gå med på att jag driver med moderna företeelser och fenomen, då utan att ta någon ställning. Givetvis har jag dock en massa åsikter om precis allting jag kan komma på. De ventileras inte här.

Så här är den första av mina dåliga idéer, skapad av en uttråkad,  socialt distanserad och något disträ hjärna på flykt undan en pandemi var den än månde vara. Varsågod.

Dålig idé ETT – Kränkhetsrätter

Ni känner säkert till utsläppsrätter som används för att reglera just miljöutsläpp. Med dessa som avstamp föreslår jag ett nytt system för att tygla hatet på internet: kränkthetsrätter. Detta system bygger på följande antaganden:

• Alla har en profil på nätet som spårar deras tillgängliga kränkthetsrätter.
• Man börjar på ett basvärde som representeras av ett positiv tal som då blir ditt initiala saldo.
• En kränkningsrätt motsvarar ett visst antal poäng som kan användas för att generera kränkningar utan sanktioner.
• Köper man en kränkningsrätt, adderas dess poäng till ditt saldo. Säljer du subtraheras istället motsvarande värde.
• Varje dag man inte kränker någon och inte blir anklagad för att kränka någon eller att inte någon känner sig kränkt och det är dit fel på något verkligt eller overkligt sätt, får du en liten mängd extra poäng.
• Dessa lagras under tiden utan att du måste göra något.
• Om du kränker, någon påstår att du kränker, eller någon känner sig kränkt enligt ovan, dras poäng av. Förseelsen matchas mot en schablon där poäng dras av enligt vem som kränkts och hur allvarligt det var. En olämplig kommentar drar av en relativ liten mängd poäng. En grovt förolämpande eller rasistisk kommenterar kostar betydligt mer.
• Alla avdrag drar av betydligt mer poäng än du får av inte göra någonting elakt över en rimlig tid.
• Om dina poäng understiger 0 poäng har du förverkat din rätt att kränka/generera kränkthet.
• Vid negativa tal sker sanktioner. Vad har jag inte bestämt, men det blir inte roligt för den det drabbar. Exkommunicering, uthängning eller att vi säger att du är ”dum och dålig” är högsta reella hot.
• Det är möjligt att via ackrediterade mäklare köpa kränkthetsrätter av folk som har poäng över som de inte behöver. Detta ger dig hela eller delar av deras poäng i proportion till antalet rätter som köps och kan användas för att komma över nollan efter en blöt kväll på krogen då du tyckte att alla vänsterhänta borde deporteras till Uruguay.
• Man kan inte sälja mer rätter en man har. Vi 0 poäng har du inga och negativa tal motsvarar överskridna kränkningsrätter.
• Man kan inte sälja fordringar på andras skulder. Det funkade inget vidare för bankerna vid kraschen 2008, så det är inte en pilsner vi vill öppna.
• Den totala mängden poäng sätter ett absolut tak över mycket kränkthet (verklig eller inbillad) som kan finnas på nätet. Den ökar enbart när nya människor föds förutsatt att fler föds än som dör. Se lämplig befolkningsökningsstatistik för en möjlig prognos för tillväxt över tiden.

Failure mode:

Lösningen är sårbar för en race condition beroende på en ohanterad återkopplings-slinga vid felaktig användning av moraliskt tolkningsföreträde mellan två eller flera personer. Denna kan leda till att några få personer kan skapa ett massivt underskott på kränkningsrätter som spänner över hela systemet, vilket kan destabilisera både fysiska, virtuella, upplevda eller till och med verkliga åsiktkorridorer, bubblor och åsiktsmaskiner. Detta har även en 1/3 chans att såra dina känslor redan efter 0,5 iterationer och denna sannolikhet ökar över tiden i takt med att din heliga vrede och känsla av moralisk högre mark tilltar i relation till din motståndare. I praktiken driver detta i sig själv till sist slingan vidare så länge du och din motståndare har adrenalin kvar i kroppen.

Exempel:

Om du tycker att jag kränkte dig och säger det till mig, kan det leda till att jag i min tur känner mig kränkt av att du anklagade mig, vilket leder till att du känner dig kränkt över att jag känner mig kränkt när det faktiskt var du som borde vara den som kände sig kränkt. Detta skapar en evighets-slinga (”loop”) som efter många turer leder till ett gigantiskt negativt värde på varje inblandads konto. Värdet på alla samlade kränkthetsrätter har ett maxvärde där det tar stop beroende på totalt antal personer i systemet. Negativa värden är ju också rätter på sitt sätt då de med negativt saldo förväntas kunna köpa sig fria från skuld på samma sätt som med gamla tiders avlatsbrev från personer med positiva saldon och då kommer systemet i praktiken att tvärnita. Ingen har ju tillräckligt många rätter att sälja för att stänga det Arizona-krater-stora gapet för den som råkat ut för en slinga och maxtaket kan samtidigt inte överskridas. Hyperinflation kan därför inte tillgripas för att komma ur problemet. Denna inherenta brist gör det idag omöjligt att med givna förutsättningar på ett säkert sätt implementera denna lösning. Ett förslag är att istället acceptera att folk ibland säger dumheter och ignorera dem som inte gör annat och gå vidare med livet. Ett sådant förslag bör dock ses som temporärt, men kommer sannolikt att lösas permanent när solen om sex miljarder år slocknar och Internet då  troligen upphör i anslutning till detta.

Slutsats:

Tänkte inte på det…

Och där har jag återigen skrivit en rapport. Denna saknar observationer att tala om, vilket beror på att det just nu är lite av en ”platå” i Corona-situationen. Denna platå är inte den du tänker på, eftersom den ännu inte verkar ha hänt, utan mera en platå där det kringliggande kaoset verkar lugnat ner sig nu.

Men mer händer givetvis i framtiden och jag har till dags dato kommit på tre till dåliga idéer till som var och en kommer presenteras i kommande rapporter utan förvarning. Nästa rapport kommer också handla om tjattret på radion och varför det kanske tjattras för lite när det väl händer något. På återhörande och håll er säkra där ute!

Mvh
Erik Zalitis