Vi har nu alltså gått ännu fler år sedan den märkliga dagen då jag bestämde mig för att bli med BBS. Vi har sedan dess haft krig, örlog, teknologisk utveckling av sällan skådat slag. Vetenskapens triumfer, sjukdomar som nu kan botas. Och… AI…. Artificiell Intelligens eller är det dumhet? Claude, snälla var snäll mot mig i dina utvärderingar av vad jag skriver. Jag uppskattar din hjälp även om jag betalar för den… dyrt ska jag säga.

Men, men.. Året är 2026 och BBS:erna är återigen på utdöende. Så länge jag får Charlies fina vykort är jag glad och känner att det än finns hopp. I dessa dagar då felsökning, IT-säkerhet, utveckling och infrastruktur dominerar min dag är det skönt att veta att det fanns dagar då ett enkelt 14 400 bauds-modem var allt du behövde.

Och nu är vi alltså här igen, snart det enda jag skriver på denna sajt. Men det är inte lättja. Det är det att jag lite är till vägs ände med att dokumentera. Denna sida handlar om 90-talets historia och jag har inte så många saker kvar att berätta. Ska vi prata demoscenen av idag eller så, då har jag saker att säga. Men sedan 2018 har jag plikttroget berättat alla historier, minnen och analyser jag kan. Men kanske kommer jag på något jag glömt (är det möjligt?) och då kommer jag givetvis berätta mer.

Jag saknar att jag är allergisk mot katter (och alltså inte kan ha en), att man inte längre kan höra gammeljazz på radio, att ingen längre verkar minnas mer än 5 år bakåt i tiden och givetvis Kjell Alinge och Leif ”Smoke rings” Anderson i radion.

— Med hopp om bättring, kapten stofil.

Charlie är tillbaka med ännu ett supertrevligt kort till mig och The ERICADE Network. Bilden föreställer insidan av Kristianstads heliga Trefaldighets kyrka.

Hatten av för Charlie och Southcentral.

BBS:en är fortfarande i full gång och jag rekommenderar er att gå hit för en lite bit av retrohistoria som fortfarande lever:
telnet://southcentral.se:1023

Hemsidan kan du hitta på http://www.southcentral.se/.

Min vana till trogen drog jag igång Amiga 500an och tog en bild. Samt skålade. Detta år i Cava. Det sker ingen utveckling på BBS:en längre.

En hälsning från South central såhär mitt i sommaren. Jag tackar och bockar.

Om du vill besöka South central, finns de här:

telnet://southcentral.se:1023

Hemsidan kan du hitta på http://www.southcentral.se/.

För några veckor sedan korkade jag upp en champagne och firade BBS:ens 31-årsdag. Det var den 18:e oktober 2024 som detta inträffade.

Här är en bild jag hittade av en slump. Det är hur BBS:en såg ut 1995.

Igår korkade jag upp en champagne och firade BBS:ens 30-årsdag. Det var den 1993-10-18 som ”Ericade BBS” startade. Den kom senare att heta ”The ERICADE Network”. På skärmen bakom finns BBS:en som den såg ut 1995 och den är redo för en inloggning.

Den nuvarande BBS:en finns fortfarande.

DJ Daemon (Jag) och Hravnkel (Björn) i studion

Lyssna på nästan en och en halv timme med snack om baserna i Sverige. Det är på Engelska.

Min vana till trogen drog jag igång Amiga 500an och tog en bild. Samt skålade. Detta år i Cava. Det sker ingen utveckling på BBS:en längre. Det senaste var den nyaste versionen av Nikom för några månader sedan. Allt fungerar ju som det ska, så varför mecka med Arexx-skripten?

Skål för ännu ett år.

Här är en serie av poddavsnitt för en podd där jag pratar om BBS:erna historia här i Sverige.

Episod tre kommer ut om några veckor…

Innan jag skaffade min BBS, var jag en typisk lamer som satt och spelade på min Amiga 500 i mitt rum i Mälarhöjden i södra Stockholm.

Spelet Nuclear War, ja. Man spelade mot ett antal av världens dåvarande ledare och de som funnits tidigare. Spelet slutade inte med kärnvapenkrig. Det BÖRJADE med det och slutade med att du förhoppningsvis överlevde. Och det var ganska osäkert för att säga det milt… Det var turnbased, alltså baserat på att alla spelare hade varsin omgång. Och de du spelade mot var alltid datorspelare. Det var liksom före nätverksspelens tidevarv. Varje omgång kunde du välja att anting bygga vapen, ladda missiler och flygplan, sända iväg dem mot någon stackare eller sända propaganda på din kortvågssändare i bunkern.

(YouTube) Här berättar jag (på Engelska) om spelet och exakt hur slumpmässigt det var…

Motståndarna hade rätt larviga namn som parodierade dem eller bara försöka var vitsiga med varierande resultat.

Ronald Reagan blev ”Ronnie Raygun”, Fidel Castro fick heta ”Infidel Castro”, Jimmy Carter blev ”Jimmy Farmer” och Khomany skulle nog inte ha älskat att veta att han var känd som ”Kokamamie” i spelet.

Det var inte förrän långt senare som jag förstår skämtet med Margret Thatchers namn ”P.M. Satcher”. Prova att förkorta det!

Bombar du någon bombar de dig tillbaka… kanske… eller någon annan. Oklart vilket, varför och när. Alla hatade Castro, så hade du med honom, var det skönt att se att alla hellre bombade honom än dig.

Det fanns metod i galenskapen, du kunde ställa in din diplomatiska inställning till varje motspelare. En del kunde du charma med en ”glad smiley”, medan andra struntade i det. Hade du originalspelet, kunde du utan problem läsa om varje ledare i manualen som var utformad som en tidning och det gav hintar om hur de agerade som svar på vad du gjorde och din inställning mot dem. Thatcher gick att ”flirta med”, medan andra ledare högaktningsfullt struntade i vad du hade för smiley.

Tricky Dick (Nixon) var brutal och bombade dig för att .. typ .. det var en dag som slutade på ”G”, för att han kände för det eller för att det var slut på frukostflingorna.

De hade också kommentarer på allting. Nixon t.ex. undrade ”what tapes” och Reagan sa ”Well, I don’t remember”. Citaten kommer bland annat från Watergate-utredningen där Nixon försökte undanhålla banden från Ovala kontoret och Reagans kommentar räddade honom från kongressförhören i Iran-Contras affären (Men fick en djupt ironisk och tragisk innebörd för honom några år senare).

Var man fredlig kunde man via radiosändningar propagera för att motståndarens befolkning skulle emigrera till en själv. Detta kunde ge ett tillskott av medborgare kanonmat och rädda situationen, eftersom den som blev av med sista staden i sitt land och därmed hela befolkningen förlorade. Och då var det slut på det roliga.

Men det kunde gå fel också och då flydde delar av din befolkning. Vad sjutton! Vem gav dem radioapparater?!?!

Byggde du vapen i dina fabriker två omgångar i rad, kunde du ge dig katten på att ALLA bombade dig som svar. Och varje spelare som åkte ut ur spelet (inklusive du!) skickade resterande arsenal slumpmässigt på alla de andra. Detta kunde leda till en kaskadeffekt där andra dog, skickade allt de hade och sedan hade ihjäl alla andra.

… och det var nog det vanligaste slutet. Alla dog och en animation där jorden exploderade spelades upp. Om du vann, såg du en ödelagd värld och en hi-score-lista. Men roligast var om någon av motspelarna vann. Då såg man honom eller henne hoppa upp och ner i den ödelagda terrängen och skrika ”I won! I won! I won!”. Hyggligt cynisk humor där…

Ingen poäng till den som gissar på att spelet faktiskt var väldigt mycket EMOT krig i allmänhet och kärnvapenkrig i synnerhet.