Vov, vov, vov! Fidonet

”Who’s a good doggy? You are! Yes you are, Fido!”

Första versionen av datornätverket skapades av Amerikanen Tom Jennings 1984, och på den vägen är det… Fido-vadå? Jo, innan alla hade Internet fanns, ville ju folk kunna kommunicera med varandra på nätet. Redan på 80-talet fanns det modemuppringda tjänster som man kunde ringa till. Men Fidonet var ett nätverk som bars på basernas ryggar och var (och är!) ett globalt nätverk där meddelanden skickas mellan noder över hela världen. Kanske inte låter något idag, men på 80-talet fram till 90-talets mitt var Fidonet ett populärt nätverk som många baser var anslutna till.

The ERICADE Network kopplades in juni 1995 och var en av dessa noder fram tills 1998. Varje natt kopplade vi upp oss mot närmaste så kallade HUB och synkade oss mot resten av nätverket. Texter som skrivits på vår bas skickades iväg och nya texter och meddelanden togs emot från resten av nätverket. Förutom att man kunde skicka privata meddelanden, fanns det populära forum där man kunde diskutera allting från matematik till pyroteknik och politik.

Allting gick över modem, så baserna som var noder i systemet skickade meddelandena ”stötvis” vid olika tidpunkter. Det kunde ta någon eller några dagar för ett meddelande att nå fram överallt.

Maj 1995, medan jag väntade på att kopplas in på nätet, pratade jag om det i närradion vi höll på med. Här finns det att höra:

Under tiden vi var uppkopplade, kunde det gå hett till, som när jag blev uthängd av en legendarisk moderator.

Om du lyssnar på ljudklippet, kan du lätt höra, hur jag rekommenderar Fidonet istället för Internet. Men 1995 var det dyrt och knepigt att få tillgång till Internet, vilket för stunden höll spridningen av det tillbaka. Detta år fanns det fortfarande hopp för baserna, men ett år senare var det en helt annan femma.

Hösten 1995 blev det möjligt att skicka epost via Fidonet, så alla på en fidonetansluten bas fick en helt egen epostadress. Detta var en stor grej ett tag.

Fidonet tappade i betydelse medan Internet blev var mans egendom. Idag finns det kvar som en månstråle av sin forna glans. Men det lever i alla fall. Rätt uppenbart ersattes Fidonet av webbforum som sedan gav plats för bloggar och siter som Lunarstorm och dessa lämnade över till dagens sociala media och möjligen också till podcasts och Youtube-kanaler. Där är vi nu.

Hack and slash

Om du ringde till Amiga-baserade baser på 90-talet kan du inte ha undgått ”Hack and Slash”.

I början av 90-talet blev Amerikanarna Robert Hursts och Mark Montminys skapelse, spelet Hack and slash, mycket populärt på baserna. Det kördes på en Amiga och var rent textbaserat spel gjort för att köras som en så kallad ”Door” på en BBS. The ERICADE Network har haft detta spel sedan 1993 och det har lockat mängder av användare under åren sedan dess.

Namnet är ganska illa valt, eftersom ”Hack and slash” ju är namnet på den typ av spel som detta faktiskt är. Lite som att kalla ett nytt rollspel just ”rollspelet”. Om du inte tror mig, prova att googla på ”Hack and slash”.

När man startade spelet från basen, skickades ens användarnummer med som en parameter. På så sätt fick varje användare sin egen profil. När man började från början, fick man rulla en karaktär som det ju heter på rollspelsspråk. Alltså, man fick välja en karaktärsklass där varje hade sina fördelar. Sen fick man distribuera poäng i olika färdigheter. Poängen räckte givetvis inte för att alla skulle få maxpoäng, utan man var tvungen att fundera på om karaktären skulle vara smart, snabb eller stark.

Det blir inte mer klassiskt än såhär. Välj en karaktärsklass och gör dig redo att välja om du ska slåss, kasta besvärjelser eller stjäla allt som inte sitter fastspikat.

Redan från start kunde man välja en av 15 klasser och om man nådde förbi nivå 99 i spelet, sedan löste en gåta korrekt, fick man tillgång till den första av de tre specialklasserna. Nästa gång man varvade spelet fick man en ny gåta och om man klarade den, låste man upp nästa. Oavsett om man klarade detta eller inte, fick man rulla om karaktären och börja igen.

Här har jag slött nog accepterat de förinställda värdena där karisma inte riktigt verkar vara min grej, men jag tål stryk, och är rimligt smart och snabb.

Det var alltid lite av en utmaning att balansera färdigheterna. Själva iden är att man får bygga en kompromiss av något slag. Antingen en karaktär med stor tonvik på en eller några färdigheter eller en ”jack of all trades” som är hygglig men inte bra på allt.

Huvudmenyn. Så mhycket att göra och så lite tid…

I huvudmenyn finns allt man kan göra. Gå på pubben och dricka öl, köpa prylar, ut på arenan och slåss för äran och pengarna på liv och död. Givetvis finns fängelsehålan med alla fällor och monster. Senare i spelet kan du åka ut på sjön och slåss mot sjömonster. Blir du kaxig, kan du slåss mot andra spelare. Du har normalt tre turns per dag. En turn går åt varje gång du dör.

Glöm inte säkerheten! Du börjar ditt liv i en gränd, med en krossad glasflaska som försvar. Om du inte köper en bättre bostadsplats och skydd, kan andra spelare göra inbrott och ta dina pengar. Till sist har vi skattmasen. Här är har konstruktörerna roat sig med att ge honom namnet Joe Mollicone, vilket troligen refererar till en riktig person, nämligen en korrupt bankchef som plundrade banken han var chef över och åkte dit på 90-talet. Hejdlöst roligt om du frågar mig.

Inte ett originalmonster, men efter att ha bytt lite filer i spelet, kan man här möta en gammal Elevorganisatör som var aktiv på min BBS 1993-95. Han hade själv ritat bilden.

Monstren väljer man lätt ut i arenaspelens meny och matchar deras hälsopoäng med sina egna. Man kan välja ett monster som är lite för svårt för ens egen nivå och klarar man det, vinner man mycket pengar och erfarenhetspoäng. Förlorar man, dör man och då ryker en turn.

Ett klassiskt rollspel måste ju ha en labyrint i en grotta som också fungerar fängelsehåla. Givetvis fyllt med monster, underliga trolldrycker och lönndörrar.

Finns det ett medeltid/fantasy-rollspel som inte har en fängelsehåla? Inte vet jag, men Hack and slash gör ingen besviken i detta avseende. Fängelsehålan är proppfull med saker som måste överlevas. Ibland dyker du på en trolldryck och får då frågan om du vill dricka den. – ”Ingen minns en fegis”, säger du och dricker. Sen kanske du dör, byter kön eller får en förbättring av din karaktär. Det som händer kan mycket väl vara för resten av din karaktärs klättring upp mot toppen. Monstren är supperlätta eller riktigt svåra så att du dör. Allting däremellan är också möjligt. Vapnen kan gå sönder och du kan ramla ner en våning och möta ännu svårare monster.

Spelet tillät flera spelare att spela samtidigt och meddelade när saker hände med dem i spelet. Ovan är meddelandet att en användare loggat ut.

En av spelkonstruktörrerna beskriver spelets historia såhär:

”As the story goes, I was the sysop using the RPGBBS software I developed commercially for Amiga. It would evolve later to become both a standalone BBS as well as a DOOR (Amiga CLI), which became instantly popular as ”Hack & Slash” for 100s of Amiga BBSes around the globe.” – Robert Hurst

Man behöver inte vara Einstein för att förstå hur detta slagsmål kommer sluta. Notera att jag bytt namn på många av vapnen i spelet. Saddam-yxa finns inte i originalet.

Fajter spelarna emellan var ganska roliga och man kunde logga in och få veta att man förlorat mot en motståndare utan att man ens varit där. Detta gjorde att ingenting var garanterat.

Dessutom ville skattmasen ha pengar baserat på ens besparingar. När du var på tillräckligt hög nivå, kunde du döda honom och hans livvakter och brandskatta staden.

Självklart en färg-glad Amigasymbol när man kollar i information om spelet.

Du fick utan tvivel ett kompetent spel som många användare gillade! Men det var inte gratis. En bas där man hade en reggad (betald) version av Hack and slash kunde lätt dra användare bara på det. Gratisvarianten hade en mängd irriterande begränsningar som skulle locka sysop att betala.

I tavernan kan man gömma sig bakom en anonym krigare som säger spydiga saker till andra spelare.

Hack and slash var snudd på en BBS i sig självt. Den hade i alla fall primitiva funktioner för meddelanden mellan användarna. Dessa var i allmänhet av det kaxigare slaget, som ju hörde till spelets jargong.

Förresten, spelet utvecklas fortfarande. Det finns numera som ett webb-baserat onlinespel vid namn Dank Domain.

Telefonräkningen

Var allt bättre förr? En modemare som jag fick betala nästan 600 spänn i kvartalet för att kunna kontakta andra baser regelbundet. Räknat med inflation, var det en rätt hygglig summa.

Idag har de flesta en fast utgift per månad för sitt Internet och i de flesta fall får du använda ditt abbonemang hur mycket som helst. Men på modemartiden var teleräkningen fruktad bland alla som ringde BBSer. En hel del användare var så unga att de fortfarande bodde hemma och när mamma och pappa såg telefonräkningen blev det inte roligt.

Själv hade jag egen hyreslägenhet och hade en liten men stadig summa pengar att tillgå varje månad. Det var ju också så att man fick betala mer för samtal till de som bodde i andra städer eller längre bort. Rikssamtalen var dyrast, så de flesta ringde baser i sin egen stad. Det var mycket ovanligt att regelbundet ringa längre bort.

The ERICADE Network hade under en tid rätt många användare från andra städer och de använde ofta ett program som hette ”Offdown” som lät dig skriva texter och svara på inlägg hemma och sedan skicka upp dem till basen. På så sätt kunde de sitta i timmar och skriva och sedan betalade de bara för en minuts telefonsamtal när allting skickades upp via telefonlinjen.

Telesamtalen debiterades på antal markeringar och en markering drogs vanligtvis en gång i minuten . Så längre samtal blev dyrare. Därför gällde det att undvika att vara uppkopplad för länge. Så man blev rätt effektiv till sist. Telia höjde då och då markeringsavgiften, vilket drog åt sig modemande ungdoms ilska. Telebolaget i fråga blev en av de mest impopulära företagen bland ungdomarna.

Det är kul att hitta sina gamla teleräkningar och komma ihåg hur lycklig man var att man inte behövde bråka med föräldrarna om att telefonlinjen jämnt var upptagen. ”Mamma, lägg på, jag modemar!” var nog rätt vanligt för en del på den tiden.

Siten ett år

Inloggningen som den såg ut våren 1994.

Det är nu idag dagarna ett drygt år sedan denna site gick från en statisk inloggningsinstruktion till en riktig blogg. Jag installerade WordPress i en bil på väg till familjens landställe. Det var knepigt att sätta upp databasen till blogg eftersom förbindelsen hela tiden bröts medan vi åkte genom Dalarnas skogar. Men det första inlägget gjordes den 23 december 2018 och på den vägen är det.

Under hela året har jag arbetat med att gräva i sektorerna på gamla diskar, sökt genom backuper och stirrat mig blind på fildatum för att försöka få ihop en sammanhängande historia. Den har nu blivit till en site med bilder, ljud och en massa berättelser som troligen är Sverige enda historia som följer en BBS från dess första dagar fram till det obönhörliga slutet.

Samtidigt har jag också drivit denna BBS vidare och det har varit kul men lite ensamt. Första året efter denna uppstart (2018) hade vi en högre aktivitet än de två sista åren på 90-talet (av rätt uppenbarliga skäl!). 2019 har varit ett svagare år.

Så vad händer år 2020, 20 år sedan basen lades ner förra gången? Tyvärr blir det inte någon guldålder direkt. Jag börjar få slut på historier att berätta från förr, så det kommer bli glesare med uppdateringarna på denna sida och basen i sig är det inte så mycket att hurra för. Men trots detta kommer siten och basen leva vidare i hopp om att någon som vill minnas gamla tider kommer på besök. Väl mött.

Publicerat den
Kategoriserat som Diverse

Min bas är större än din…

Några associationer på ordet BBS. Ganska bra faktiskt.

Det fanns en hel del stora baser med många telefonnummer och ständig aktivitet. Dessa var välkända och drog publik. Men om man bara hade en linje in, spelade man i b-laget. Inte för att detta behövde vara någonting dåligt. Det var ofta en tävlan mellan mindre baser att jämföra aktiviteten.

Maj 1995 tappade jag ju mycket av datat på hårddisken och fick börja om. Då hade det skrivits nära på 32000 texter i den. Så det var lite surt. Oktober 1995 hade den nya texträknaren krupit upp till 6000, vilket noterades av en sysop som i sin reklam för sin BBS kom med en syrlig kommentar eftersom han inte visste att vi nyligen börjat om. Mitt sura svar återges här, med hans kommentar citerad först:

[Johannes Genberg]
”Jag har märkt att i denna bbs har det skrivit nästan 6000 texter den tid basen har varit uppe. Men min bbs har varit uppe i snart 2 månader och vi har redan klarat 6200 texer. Inget Fido eller sånt tjafs. Så ring FreeNet och pröva på en ÄKTA mötes-bas (Fast lite filer har vi iaf =) ”

Tja, sen när angav antalet inlägg att basen är bra.
Klart att en bas där det skrivs 80 inlägg per år, och en med 6200 på 2 månader är en skillnad.

Någonting säger mig att du fått det lite om bakfoten min bäste Johannes 🙂
Jag har loggat in på BBS:er som säkerligen har det dubbla antalet inskrivna texter jämfört med denna BBS. Men jag =FÖRSÖKER= hålla lite klass på diskutionerna , faktiskt.

Nu har jag inte ringt din BBS, så jag vet inte om dina texter är bättre än mina. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Men om du ska visa för folket att din BBS är bättre än denna får du nog imponera med andra siffror.

!No Offense!

mvh
Zalitis

Man kan nog ana att jag var mer irriterad över kommentaren än jag visade. Men så var det, man jämförde sig ständigt med andra och höll på. En typisk BBS hade en daglig aktivitet på 30-250 skrivna inlägg. The ERICADE Network låg på runt 50-60 inlägg och var därmed inte sådär extremt aktiv, men det var ändå rätt bra fart på den.

Kvantitet mot kvalitet. Frågan är om BBS-Sverige egentligen hade så mycket av någon av dessa varor.

Tiden efter Commodore

En parodi måhända, men det var lite denna känsla man fick av tiden efter Commodores fall. Sen undrar jag om inte årtalet 1993 hade stämt bättre än 1995 för denna fiktiva utgåva.

April 1994 dog Commodore. Amigan förlorade sin framtid och gamarna samlades kring kvarlevorna. Till en början fanns det hopp i luften. Det skulle snart bli bra, Commodore kommer återuppstå – vänta bara! Men hoppet började efter ett tag falna.

Rätt snart verkade det dock som det kanske ändå skulle hända något och Amigan skulle snart säljas igen. Tyska Escom tog över och började en lång resa mot en ny Amiga. De kom på ”the walker”, en mycket märklig konstruktion som jämfördes med Darth Vaders hjälm. Denna dator kom aldrig att produceras, eftersom Escom gick i konkurs innan det kunde hända. Vad som hände därefter är stört omöjligt att begripa. Resterna av Commodore, det vill säga patenten, chipdesignen och mjukvaran för att inte tala om alla loggor spreds för vinden. De hamnade hos ett antal olika företag och såldes fram och tillbaka. Var de finns nu, får du mycket olika svar på beroende på vem du frågar. Det verkar som Italienska Cloanto försöker samla ihop allting igen, men vad det kommer leda till är det ingen som riktigt vet. Och där tveksamheter finns, är det givet att det blir legala problem. Företagen som har de olika immaterialrättsliga slåss ofta i rättegångar och stämmer varandra till höger och vänster. I mitten av allting står gamla gubbar och gummor som vi är idag och minns vår barndoms- och ungdoms datorer.

Men hopp finnes ändå. Det är många små företag som tillverkar tillbehör, spel och lösningar för Amiga och Commodore 64 m.fl. Det handlar om acceleratorer, nya reservdelar, lösningar för att koppa in modern hårdvara till våra kära datorer och mycket annat.

Dessutom skapas det mängder av modern demos, där man pressar de gamla datorernas möjligheter till max med animationer, musik och effekter. Nya spel dyker upp relativt regelbundet. Det är otroligt kul att se hur denna döda teknologi fortfarande har någon form av liv i sig.

Med detta finns en liten men ändå existerande BBS-scen. Över hela världen finns det runt 550 BBSer listade i ”the Telnet BBS Guide”. Absolut inte bara Commodore-maskiner, men några är!

Personligen liknar jag gärna det vi håller på med, med veteranbilsentuiasterna. De sitter i samma situation och försöker minnas en tid som de växte upp i eller som de i vissa fall bara har hört talas om.

Framtiden? Vem vet. Kanske tröttnar vi bara och går vidare, eller så får vi bergravas med våra älskade datorer. Det är svårt att säga.

26 år sedan…

Det är 2019 nu…
men 18 oktober 1993 satt jag framför samma Amiga 500 som idag och kollade på ungefär samma saker som jag gör här idag. (Bilden tagen i november 1993 dock)

Idag klockan 21:00 är det exakt 26 år sedan The ERICADE Network startade. Detta experiment började i liten skala, men växte stadigt. Nu har jag roat mig med att försöka återskapa det hela. Samma dator, samma bord och på skärmen utloggningsbilden från 1995. Den är nästan likadan som den såg ut i 1993. Allting på grå WB-bakgrund. Precis som det ju såg ut när man loggat ut från konsolen och maskinen väntade att man skulle logga in igen och se om någon ringt in medan man var borta.

Så skål för det förgångna och skål för framtiden…

”Du är dum”

Va?!? Är det inte mer av en ”och” än en ”eller”-fråga?

Exakt vad man har för krav på en givande diskussion varierar med sällskapet, situationen och vad man själv gillar. Men det är inget tvivel om att språket förfinas med åldern. Och åldern på deltagarna här var ungefär 13-23 och själv var jag 18. Då är det ju rätt klart att kvalitén på inläggen kunde variera.

Det var ofta intelligenta diskussioner där andemeningen var ”Du är dum”. När jag tänker rätt på det hela var det inte bara andemeningen utan faktiskt alla orden i meningen i sig. Som förstått var det inte någon större höjd på någonting. Det fanns ett möte som hette ”användarkrig”, där det var tillåtet att idiotförklara varandra eller bara skriva ren dynga.

Augusti 1994 kom jag och Pamela fram till att något måste göras och mötet försvann. Samtidigt tog vi tag i nivån på texterna och såg till att diskussionerna hamnade på en högre nivå. Det var ett ganska bra val om du frågar mig. Några användare slutade säkert ringa, men det blev bättre för resten av oss. Sen kanske inte allting blev bättre heller:

Text 24643 Möte: Amiga vs PC – NUCLEAR WAR!!!! 950111 18:35
Skriven av Henrik xxx/ LZD #272
Kommentar till text 24301 av Erik M. xxx #390
Ärende: Handelsminister

Kallar du mig dum, din lilla kloakråtta?!? 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉

(Slut på text 24643 av Henrik xxx/ LZD #272)

Men det är skillnad när det är enstaka kommentarer och inte den normala nivån på diskussionen.

AmiCon 1992 och diverse nörderier

En misslyckad bild som visar min datorhörna. Längst ner en Amiga 500 och längst upp en Victor ”Vicki” PC. Året var (troligen) 1992 och nördfaktorn ungefär 110 %.

Söndagen den tredje maj 1992 åkte jag till mässan Amicon 1992 i Sollentuna. Nådde lokalerna klockan 11:35, vilket var jobbigt tidigt för en inbiten nattuggla som mig. Där visades allt man önska i Amigaväg upp och Commodore hade ett bås där man visade upp den nya Amiga 600an som just kommit ut. Jag konstaterade att expansionsporten var borttagen och ersatt av en PCMCIA-port, vilket gjorde mig något besviken. ”I övrigt är den ändå (sic) nyheten att genomföringsporten är borta. Den (tillval) medföljande HD kan inte kompensera förlusten av den” skrev jag i mina anteckningar. Inte så imponerad alltså. Jag noterade också att den var ”avhuggen”, dvs det numeriska tangentbordet saknades. Och hade jag tagit mig tid att kolla på specifikationerna, hade jag snabbt insett att den endast är en A500 omgjord i ny förpackning. Alltså 1987 års teknologi i 1992 års tappning. ”Worst Amiga ever” som Comic book guy skulle uttryckt det.

Men allt var inte dåligt. Nya operativsystemet Workbench/AmigaOS 2.05 visades på storskärm, vilket intresserade mig mycket. Sen fick jag veta varför Workbench 1.3 hade så underliga färger (blått-vitt-orange-svart). Tydligen har NASA i sin outsinliga visdom bestämt att det är de färger som anstränger ögonen minst av alla. Det var vad Commodore-folket sade i alla fall.

Vad som också visades var Eric W. Schwarz animationer, gjorda på just en Amiga. Dessa kom på ett antal disketter och krävde rätt mycket minne för att köra. Jag konstaterade surt att mina 2 MB minne inte räckte för just ”A day on the beach”. Men jag fick se den i alla fall och var mäkta imponerad.

Det var fascinerande att man kunde göra denna typ av animation på en Amiga, något vi Amigageeks gärna berättade för alla med Ataris eller äldre PCs.

Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte Directory Opus samt ett gäng shareware-diskar med alla möjliga program och demon på mässan.

Mässan gav jag betyget 3- (minus) på en skala mellan 1-5 där 5 är högst. Positiva saker var att det var ”Mycket intressant” och på det negativa märktes att det ”verkade avslaget”. 17 år var jag på den tiden.

Ett sådant ”Andy Warhol”-moment – jag ritar av kommersiella saker.

Sen hade jag ju bara Workbench 1.3, men försökte göra vad jag kunde av detta system. Organiserade ikoner och installerade program för att kunna få de funktioner som normalt bara fanns i WB 2.04 eller senare. Hade till och med bytt till den nya, gråa färgen. Det tog till hösten 1993 innan jag skaffade WB 2.04 på riktigt. Man var ju inte så stadd i kassa på den tiden.