Telefonräkningen

Var allt bättre förr? En modemare som jag fick betala nästan 600 spänn i kvartalet för att kunna kontakta andra baser regelbundet. Räknat med inflation, var det en rätt hygglig summa.

Idag har de flesta en fast utgift per månad för sitt Internet och i de flesta fall får du använda ditt abbonemang hur mycket som helst. Men på modemartiden var teleräkningen fruktad bland alla som ringde BBSer. En hel del användare var så unga att de fortfarande bodde hemma och när mamma och pappa såg telefonräkningen blev det inte roligt.

Själv hade jag egen hyreslägenhet och hade en liten men stadig summa pengar att tillgå varje månad. Det var ju också så att man fick betala mer för samtal till de som bodde i andra städer eller längre bort. Rikssamtalen var dyrast, så de flesta ringde baser i sin egen stad. Det var mycket ovanligt att regelbundet ringa längre bort.

The ERICADE Network hade under en tid rätt många användare från andra städer och de använde ofta ett program som hette ”Offdown” som lät dig skriva texter och svara på inlägg hemma och sedan skicka upp dem till basen. På så sätt kunde de sitta i timmar och skriva och sedan betalade de bara för en minuts telefonsamtal när allting skickades upp via telefonlinjen.

Telesamtalen debiterades på antal markeringar och en markering drogs vanligtvis en gång i minuten . Så längre samtal blev dyrare. Därför gällde det att undvika att vara uppkopplad för länge. Så man blev rätt effektiv till sist. Telia höjde då och då markeringsavgiften, vilket drog åt sig modemande ungdoms ilska. Telebolaget i fråga blev en av de mest impopulära företagen bland ungdomarna.

Det är kul att hitta sina gamla teleräkningar och komma ihåg hur lycklig man var att man inte behövde bråka med föräldrarna om att telefonlinjen jämnt var upptagen. ”Mamma, lägg på, jag modemar!” var nog rätt vanligt för en del på den tiden.

Siten ett år

Inloggningen som den såg ut våren 1994.

Det är nu idag dagarna ett drygt år sedan denna site gick från en statisk inloggningsinstruktion till en riktig blogg. Jag installerade WordPress i en bil på väg till familjens landställe. Det var knepigt att sätta upp databasen till blogg eftersom förbindelsen hela tiden bröts medan vi åkte genom Dalarnas skogar. Men det första inlägget gjordes den 23 december 2018 och på den vägen är det.

Under hela året har jag arbetat med att gräva i sektorerna på gamla diskar, sökt genom backuper och stirrat mig blind på fildatum för att försöka få ihop en sammanhängande historia. Den har nu blivit till en site med bilder, ljud och en massa berättelser som troligen är Sverige enda historia som följer en BBS från dess första dagar fram till det obönhörliga slutet.

Samtidigt har jag också drivit denna BBS vidare och det har varit kul men lite ensamt. Första året efter denna uppstart (2018) hade vi en högre aktivitet än de två sista åren på 90-talet (av rätt uppenbarliga skäl!). 2019 har varit ett svagare år.

Så vad händer år 2020, 20 år sedan basen lades ner förra gången? Tyvärr blir det inte någon guldålder direkt. Jag börjar få slut på historier att berätta från förr, så det kommer bli glesare med uppdateringarna på denna sida och basen i sig är det inte så mycket att hurra för. Men trots detta kommer siten och basen leva vidare i hopp om att någon som vill minnas gamla tider kommer på besök. Väl mött.

Min bas är större än din…

Några associationer på ordet BBS. Ganska bra faktiskt.

Det fanns en hel del stora baser med många telefonnummer och ständig aktivitet. Dessa var välkända och drog publik. Men om man bara hade en linje in, spelade man i b-laget. Inte för att detta behövde vara någonting dåligt. Det var ofta en tävlan mellan mindre baser att jämföra aktiviteten.

Maj 1995 tappade jag ju mycket av datat på hårddisken och fick börja om. Då hade det skrivits nära på 32000 texter i den. Så det var lite surt. Oktober 1995 hade den nya texträknaren krupit upp till 6000, vilket noterades av en sysop som i sin reklam för sin BBS kom med en syrlig kommentar eftersom han inte visste att vi nyligen börjat om. Mitt sura svar återges här, med hans kommentar citerad först:

[Johannes Genberg]
”Jag har märkt att i denna bbs har det skrivit nästan 6000 texter den tid basen har varit uppe. Men min bbs har varit uppe i snart 2 månader och vi har redan klarat 6200 texer. Inget Fido eller sånt tjafs. Så ring FreeNet och pröva på en ÄKTA mötes-bas (Fast lite filer har vi iaf =) ”

Tja, sen när angav antalet inlägg att basen är bra.
Klart att en bas där det skrivs 80 inlägg per år, och en med 6200 på 2 månader är en skillnad.

Någonting säger mig att du fått det lite om bakfoten min bäste Johannes 🙂
Jag har loggat in på BBS:er som säkerligen har det dubbla antalet inskrivna texter jämfört med denna BBS. Men jag =FÖRSÖKER= hålla lite klass på diskutionerna , faktiskt.

Nu har jag inte ringt din BBS, så jag vet inte om dina texter är bättre än mina. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Men om du ska visa för folket att din BBS är bättre än denna får du nog imponera med andra siffror.

!No Offense!

mvh
Zalitis

Man kan nog ana att jag var mer irriterad över kommentaren än jag visade. Men så var det, man jämförde sig ständigt med andra och höll på. En typisk BBS hade en daglig aktivitet på 30-250 skrivna inlägg. The ERICADE Network låg på runt 50-60 inlägg och var därmed inte sådär extremt aktiv, men det var ändå rätt bra fart på den.

Kvantitet mot kvalitet. Frågan är om BBS-Sverige egentligen hade så mycket av någon av dessa varor.

Tiden efter Commodore

En parodi måhända, men det var lite denna känsla man fick av tiden efter Commodores fall. Sen undrar jag om inte årtalet 1993 hade stämt bättre än 1995 för denna fiktiva utgåva.

April 1994 dog Commodore. Amigan förlorade sin framtid och gamarna samlades kring kvarlevorna. Till en början fanns det hopp i luften. Det skulle snart bli bra, Commodore kommer återuppstå – vänta bara! Men hoppet började efter ett tag falna.

Rätt snart verkade det dock som det kanske ändå skulle hända något och Amigan skulle snart säljas igen. Tyska Escom tog över och började en lång resa mot en ny Amiga. De kom på ”the walker”, en mycket märklig konstruktion som jämfördes med Darth Vaders hjälm. Denna dator kom aldrig att produceras, eftersom Escom gick i konkurs innan det kunde hända. Vad som hände därefter är stört omöjligt att begripa. Resterna av Commodore, det vill säga patenten, chipdesignen och mjukvaran för att inte tala om alla loggor spreds för vinden. De hamnade hos ett antal olika företag och såldes fram och tillbaka. Var de finns nu, får du mycket olika svar på beroende på vem du frågar. Det verkar som Italienska Cloanto försöker samla ihop allting igen, men vad det kommer leda till är det ingen som riktigt vet. Och där tveksamheter finns, är det givet att det blir legala problem. Företagen som har de olika immaterialrättsliga slåss ofta i rättegångar och stämmer varandra till höger och vänster. I mitten av allting står gamla gubbar och gummor som vi är idag och minns vår barndoms- och ungdoms datorer.

Men hopp finnes ändå. Det är många små företag som tillverkar tillbehör, spel och lösningar för Amiga och Commodore 64 m.fl. Det handlar om acceleratorer, nya reservdelar, lösningar för att koppa in modern hårdvara till våra kära datorer och mycket annat.

Dessutom skapas det mängder av modern demos, där man pressar de gamla datorernas möjligheter till max med animationer, musik och effekter. Nya spel dyker upp relativt regelbundet. Det är otroligt kul att se hur denna döda teknologi fortfarande har någon form av liv i sig.

Med detta finns en liten men ändå existerande BBS-scen. Över hela världen finns det runt 550 BBSer listade i ”the Telnet BBS Guide”. Absolut inte bara Commodore-maskiner, men några är!

Personligen liknar jag gärna det vi håller på med, med veteranbilsentuiasterna. De sitter i samma situation och försöker minnas en tid som de växte upp i eller som de i vissa fall bara har hört talas om.

Framtiden? Vem vet. Kanske tröttnar vi bara och går vidare, eller så får vi bergravas med våra älskade datorer. Det är svårt att säga.

26 år sedan…

Det är 2019 nu…
men 18 oktober 1993 satt jag framför samma Amiga 500 som idag och kollade på ungefär samma saker som jag gör här idag. (Bilden tagen i november 1993 dock)

Idag klockan 21:00 är det exakt 26 år sedan The ERICADE Network startade. Detta experiment började i liten skala, men växte stadigt. Nu har jag roat mig med att försöka återskapa det hela. Samma dator, samma bord och på skärmen utloggningsbilden från 1995. Den är nästan likadan som den såg ut i 1993. Allting på grå WB-bakgrund. Precis som det ju såg ut när man loggat ut från konsolen och maskinen väntade att man skulle logga in igen och se om någon ringt in medan man var borta.

Så skål för det förgångna och skål för framtiden…

”Du är dum”

Va?!? Är det inte mer av en ”och” än en ”eller”-fråga?

Exakt vad man har för krav på en givande diskussion varierar med sällskapet, situationen och vad man själv gillar. Men det är inget tvivel om att språket förfinas med åldern. Och åldern på deltagarna här var ungefär 13-23 och själv var jag 18. Då är det ju rätt klart att kvalitén på inläggen kunde variera.

Det var ofta intelligenta diskussioner där andemeningen var ”Du är dum”. När jag tänker rätt på det hela var det inte bara andemeningen utan faktiskt alla orden i meningen i sig. Som förstått var det inte någon större höjd på någonting. Det fanns ett möte som hette ”användarkrig”, där det var tillåtet att idiotförklara varandra eller bara skriva ren dynga.

Augusti 1994 kom jag och Pamela fram till att något måste göras och mötet försvann. Samtidigt tog vi tag i nivån på texterna och såg till att diskussionerna hamnade på en högre nivå. Det var ett ganska bra val om du frågar mig. Några användare slutade säkert ringa, men det blev bättre för resten av oss. Sen kanske inte allting blev bättre heller:

Text 24643 Möte: Amiga vs PC – NUCLEAR WAR!!!! 950111 18:35
Skriven av Henrik xxx/ LZD #272
Kommentar till text 24301 av Erik M. xxx #390
Ärende: Handelsminister

Kallar du mig dum, din lilla kloakråtta?!? 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉 😉

(Slut på text 24643 av Henrik xxx/ LZD #272)

Men det är skillnad när det är enstaka kommentarer och inte den normala nivån på diskussionen.

AmiCon 1992 och diverse nörderier

En misslyckad bild som visar min datorhörna. Längst ner en Amiga 500 och längst upp en Victor ”Vicki” PC. Året var (troligen) 1992 och nördfaktorn ungefär 110 %.

Söndagen den tredje maj 1992 åkte jag till mässan Amicon 1992 i Sollentuna. Nådde lokalerna klockan 11:35, vilket var jobbigt tidigt för en inbiten nattuggla som mig. Där visades allt man önska i Amigaväg upp och Commodore hade ett bås där man visade upp den nya Amiga 600an som just kommit ut. Jag konstaterade att expansionsporten var borttagen och ersatt av en PCMCIA-port, vilket gjorde mig något besviken. ”I övrigt är den ändå (sic) nyheten att genomföringsporten är borta. Den (tillval) medföljande HD kan inte kompensera förlusten av den” skrev jag i mina anteckningar. Inte så imponerad alltså. Jag noterade också att den var ”avhuggen”, dvs det numeriska tangentbordet saknades. Och hade jag tagit mig tid att kolla på specifikationerna, hade jag snabbt insett att den endast är en A500 omgjord i ny förpackning. Alltså 1987 års teknologi i 1992 års tappning. ”Worst Amiga ever” som Comic book guy skulle uttryckt det.

Men allt var inte dåligt. Nya operativsystemet Workbench/AmigaOS 2.05 visades på storskärm, vilket intresserade mig mycket. Sen fick jag veta varför Workbench 1.3 hade så underliga färger (blått-vitt-orange-svart). Tydligen har NASA i sin outsinliga visdom bestämt att det är de färger som anstränger ögonen minst av alla. Det var vad Commodore-folket sade i alla fall.

Vad som också visades var Eric W. Schwarz animationer, gjorda på just en Amiga. Dessa kom på ett antal disketter och krävde rätt mycket minne för att köra. Jag konstaterade surt att mina 2 MB minne inte räckte för just ”A day on the beach”. Men jag fick se den i alla fall och var mäkta imponerad.

Det var fascinerande att man kunde göra denna typ av animation på en Amiga, något vi Amigageeks gärna berättade för alla med Ataris eller äldre PCs.

Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte Directory Opus samt ett gäng shareware-diskar med alla möjliga program och demon på mässan.

Mässan gav jag betyget 3- (minus) på en skala mellan 1-5 där 5 är högst. Positiva saker var att det var ”Mycket intressant” och på det negativa märktes att det ”verkade avslaget”. 17 år var jag på den tiden.

Ett sådant ”Andy Warhol”-moment – jag ritar av kommersiella saker.

Sen hade jag ju bara Workbench 1.3, men försökte göra vad jag kunde av detta system. Organiserade ikoner och installerade program för att kunna få de funktioner som normalt bara fanns i WB 2.04 eller senare. Hade till och med bytt till den nya, gråa färgen. Det tog till hösten 1993 innan jag skaffade WB 2.04 på riktigt. Man var ju inte så stadd i kassa på den tiden.

En titt på pirat-Sverige 1994

En av våra många temporära studiobyggen. Bandspelaren längst upp är den som spelade in intervjun. Däremot är bilden från ett annat tillfälle än intervjun.

Att det fanns pirater på baserna som distribuerade spel och program så man kunde få tag i dem utan att behöva betala upphovsrättsägaren vet nog de flesta.

Som beskrivet tidigare, hade Datormagazin berättat om antipiratorganisationen SIMPs piratjägare. Åren 1993 och 94 intensifierade man jakten efter pirater på BBSerna och jag blev nyfiken. Så jag bestämde mig för att prata med SIMP och tog med mig en bandspelare och gick till dem i början av 1994. Hans Samuelsson som var chef för dem mötte upp och berättade för mig om deras arbete och hur de planerade att sätta hårt mot hårt och stoppa piraterna.

Jag fick även en kommentar om den falska ”Jan Svensson” (täcknamn för SIMPs agent som infiltrerade piratbaser) som lurade sysops att han kom från SIMP. Hasse menade att denna inte hade något att göra med SIMP och deras ”riktiga Jan Svensson” och att man kunde behandla bedragaren som man ville.

Det är intressant att höra honom förutspå hur det faktiskt funkar idag när vi har konton där vi betalar för våra inköp direkt. Men han trodde de skulle baseras på EAN-koder, alltså streckkoder. En bra gissning i alla fall.

Intervju med Hasse Samuelsson på  ”Spelprogramleverantörernas Intresseförening Mot Piratkopiering”, SIMP.

En inte så trevlig lyssnare

Bilden är helt orelaterad, men visar mig sittandes framför min morfars gamla kortvågsmottagare. Radio har alltid varit ett intresse för mig.

Ett minne från förr. Detta är en text jag skrev på The ERICADE Network BBS angående vad som faktiskt hände när vi sände Radio Unga Forskare Stockholm:

Kvart i sju kommer min andratekniker Andreas inrusande och säger ilsket att det är någon som ringt in i programmet..

– ”Killen är helt jävla körd i huvvet”..

Hmmm…. Man ska ju ha förbarmande över dumma radiolyssnare tyckte jag och kopplade in honom i kontrollrummet. Diskusionen som följde kan jag inte
återge ordgrant. Men det lätt något såhär (Sändes inte i radio).

ord inom hakparanteser [] är mina kommentarer.

– ”Ja, jag heter Lennart och har lyssnat på ert program. Det är Unga
Forskare som sänder va?”

– ”Javisst…”

– ”Vad heter du?”

– ”Erik.” [Man ska vara försiktig med efternamnet i radio!]

– ”Jo, jag undrar varför ni bara kör musik? Dessutom sån där jävla
negermusik. Kör lite Frank Sinatra, det är riktig musik.”

– ”Dessutom säger ni numret [till studion] för fort”

Andreas hoppar in i diskussionen:

– ”Hur kunde du ringa hit då?”

– ”Öhhh… Jo, min son hörde det [Med tanke på att Percy låter som han är
runt 60, undrar jag hur gammal hans son är.]

Diskussionen fortskrider och ”Lennart” klagar på att vi inte sänder någon
information utan bara musik. Jag lugnar honom med att vi kommer med nyheter
snart.

Med ens kommer jag ihåg att jag känner till hans röst… När han lagt på kommer ”Percy Brunström” upp för mitt inre!

Killen som sänder halvrasistradio på 88,0 MHz Lördagar 10-12 eller vad det nu är. Vilka jävla idioter det finns… Tackålov för det… Då har vi seriösa radioaktörer och anti-rasister något att vara emot 🙂

P.s. Om ni tycker det är konstigt att jag lyssnar på sådan skit, ska ni veta att min radio hemma nästan bara är programmerad med närradiostationer.
Jag lyssnar på nästan allt jag hinner! d.s.

Några tankar såhär 23 år senare

På 1990-talet fanns det många rasistiska radiosändare i närradion. Stationen vi sände på var tack och lov förskonad, men stationen före oss på bandet hade en hel del sådana typer. De var inte många i jämförelse med de invandrarstationer som faktiskt sände, så det var bra så långt. Men de var ett problem hur man än vred och vände på det. Själv tyckte jag om att lyssna på Percy, för att han, utan att mena det, var hejdlöst rolig. Han drack ofta så mycket att han somnade i sändning. Han sluddrade, sa totala vansinnigheter och uttryckte sig extremt och kategoriskt i alla frågor. ”Skicka de där jävla 349 gangstrarna i Stockholm ström” (minns inte ordagrant hur han uttryckte sig) sa han om vår riksdag.

Han drev ett eget parti (”Medborgarpartiet”) och ställde upp i riksdagsvalet någon gång i början av 90-talet. Jag har faktiskt träffat honom en gång på en hearing om närradions framtid. Han tyckte man borde lägga ner Radio Sydväst, där jag sände, vilket jag fann ganska roande.

Enligt uppgift dog han någon gång kring 2015.

Ja, säg inte att jag inte varnade dig. Här är ett exempel på hans tossigheter.